Då min kamp började för och bli ren.
Kommentarer - 1 st. | Kategori - a.KAMPEN MIN | Daterat - 2011-10-15 » 21:12:17
Året 2008.
Detta året så hade jag bott i lägenheten min i över 1 år sedan min hyresvärd hade dött av cancer och jag var tvungen att flytta och då flyttade jag in i lägenheten i samma hus som han jag handlade av. Och mitt år här bestod av att han matade i mig amfetamin + att jag kritade av han.
Det var riktigt bra saker han hade och det gjorde att han precis som alla säljare blir man beroende av dom, makten har dom alla över en och man blir aldrig av med dom hur mycket man än försöker i alla fall inte jag.
Men vi trivdes bra tillsammans och vi hittade på mycket kul ihop som och dra upp på fjället med hundarna och eftersom vi bägge är natur människor så passade vi bra ihop. Han visade mig alla stjärnorna i stjärnkikaren han hade och han vet otroligt mycket om stjärnor
Och han tog med mig på dom mest finaste platserna vid havet och uppe på fjället, visst han flörtade med mig och jag vet att han var kär i mig och det märkte jag på hela kropp språket hanns och jag hade ju inte alls samma känslor för honom.
En gång i tiden den dagen vi möttes första gången så fanns det ett intresse men inte nu, det var för att jag var där jag var och han med och jag visste innerst inne vad som skulle hända om jag involverade mig känslo mässigt.
Men han respekterade mig och mina meningar och därför gillade jag honom som min vän just för hanns lojalitet och ärligheten hanns. Han skällde ut mig många gånger ang. sprutorna jag höll på med och när något hände så påpekade han alltid just om det med sprutorna.
Och så kom denna dagen då jag hade gått vaken i ca: 1 månad med honom och jag kände ju i kroppen min att den var slut, slut av alla droger och slut av det hårda livet jag levde och det visade sig den dagen att jag hade rätt känsla.
Jag satt som vanligt i soffan hanns och skulle gå på toaletten och när jag reste mig så flimrade det framför ögonen på mig och kroppen min klarade inte av och bära mig så till slut så ramlade jag ihop.
Och jag kommer ihåg dom 3 smällarna i huvudet och att jag låg och hade ett kraftigt epilepsi anfall men då jag vaknade upp fattade jag inte vad som hade hänt och såg kompisen min stå lutad över mig livrädd.
Och han frågade vad som hände? Jag vet inte sa jag, tror jag svimmade av.
Och han skällde ut mig efter noter att det är för dom där jävla sprutorna jag håller på med, så sa han att nu ringer du läkaren men jag vägrade och sa att det är nog inget farligt. Men sedan han var bestämd på det så var jag så illa tvungen annars hade han gort det.
Men läkaren min sa att detta var ett epilepsi anfall och att jag skulle kontakta henne med en gång om jag fick ett till så fick jag åka hem.
Så började nätterna och dagarna med huvudvärk och jag spydde som en gris och det var som migrän men detta var abstinenser. Min kropp hade rätt ut sagt gett upp och det vart värre och värre med en gång jag tog något och jag kunde ligga i 2 dagar säng liggande med denna skiten och jag orkade ingenting.
En månad före detta hände så hade jag träffat en kille över nätet som jag blev kär i.
Eller kär och kär var jag väll inte direkt, saken var att han sa att han hade cancer i huvudet och hade 30-70% chans till och överleva och jag trodde ju på han för hur i all världen kan man tro att någon skulle ljuga om just en sån sak?
Men tiden gick och så kom det då han plötsligt fick veta att han var frisk och vi bestämde oss för att han skulle hämta mig i Lofoten.
Från och med den här dagen så skulle min kamp mot drogerna börja och redan första veckan tog jag kontakt med UBB och hon var jätte gullig hon som jag hade. För att få upp mig i vikt så gav hon mig mertazapin som även skulle hjälpa mig och sova.
Men kroppen min fylldes med så mycket vatten och jag gick som en zombie om dagarna så jag slutade med den. Och jag tog inget annat men detta var en skit jobbig tid för min kille hade sin bästa vän där dygnet runt och vi fick aldrig vara ensamma.
Jag började nu få riktiga abstinenser och skakade i hela kroppen, jag gråt, spydde, sket och hjärtat mitt hoppade nästan ut av bröstet mitt.
Och det var enorma hjärt klappningar jag hade som var hemska och man kunde se det på bröstet mitt hur fort det slog. I bland så slog det så fort att jag själv trodde det hade slutat slå men killen min sket i mig och han brydde sig bara om den jävla fotbollen och tippingen.
Men jag hade fullt upp med mig själv och hade inte ork mer att be honom om att vi måste få vara ensamma och förklarade hur jag hade det men han sket väll i det. Vi var nu mycket uppe hos mamma och första gången jag kom innanför grindarna och hon fick se mig så höll hon på och bryta ihop.
Jag var 39 kg och min längd är 168 cm, vit som ett lik och påsar under ögonen, hade svårt för att hålla mig på benen men gjorde allt för att hon inte skulle märka det, för när jag gick så hoppade mina höfter ut av led nästan.
Känns som ischias fast ännu värre, mitt skelett var så skört att det var därför jag hade det så här, att ta sig ut av ett tungt missbruk är inte lätt och man måste verkligen jobba med sig själv. Och då är det så viktigt att dom runt er vet hur jobbigt detta är och att ni förklarar för dom.
Och inte stänger någon av dom människorna ute från ert liv, ni måste även vara ärliga både mot er själva och dom runt er.
Det och få tillbaka mammas förtroende och även resten av min familj har varit jobbigt sedan jag har svikit dom förut.
Så varför skulle jag då få en ny chans för? Varför skulle dom lita på mig nu för och hjälpa mig. Ja du det är nog för att jag har inget annat val än att bli ren för annars så dör jag.
Pga att kroppen min skulle ge upp när som helst, få tillbaka epilepsin som då inte är en gång där och då utan då får jag många av dom och för att jag behövde dom för att komma mig ut av skiten och det tog långt över 1 år för jag fick det förtroende av mamma
Men än i dag märker jag att det finns tvivel och rädsla kvar hos hon, så tog det slut med Jimmy och mamma hjälpte mig med att jag fick bo där hos henne. Jag har suttit många kvällar i hennes famn och mått piss men jag kämpade på och hon har nu varit med på hela min resa.
Och vet nu vad och hur jag har haft det alla åren i Norge, efter 7 månader så kontaktade jag beroende enheten i Kopparberg och fick en underbar kille som var min kontakt och han hjälpte mig in på UBB i Örebro.
Och där fick och även får jag den hjälpen jag kan få, har en helt underbar läkare och eftersom jag bevisade att jag ville vara ren så var jag i gång med min utredning och kom före alla andra.
Mamma har kört mig fram och tillbaka till UBB i Örebro, hjälpt mig med social kontor etc och allt detta för hon såg hur mycket jag kämpade och ville ta mig ut av detta.
I dag har det gått över 3 år jag har varit ren utan att ha rört något som helst men det har kostat mig mycket tanke på abstinenserna som varade i nästan ett år men allt är värt mödan för jag har det toppen i dag och fått tillbaka familjen min som har allt och säga.
Har en hund som är mitt allt i världen och som är världens finaste och snällaste och går nu i väntan på arbetsträning och visst har jag dagar som är jobbiga men inte av abstinenser utan av all väntan.
Och saker tar ju sin tid, jag har lite nedför dagar i kroppen min och i bland så saknar jag det med att det alltid hände något. För så som det är i dag så är mitt liv enormt lugnt liv vilket jag inte är van vid, jag är väldigt ärlig och öppen om mitt liv.
Och det finns inte en enda människa jag möter som man inte kommer in på detta samtals ämnet för alltid är det något som gör att man kommer in på just detta. Vad gorde du i Norge och varför flyttade hem igen frågar dom.
Men dom vänder inte mig ryggen utan stöttar mig fullt ut med sina varma ord som att jag är enormt stark som tog mig ut av detta utan behandlingshem.
KOM IHÅG DETTA var alltid ärlig både mot er själva och dom runt er.
Det är bara då ni får hjälp för då har ni tagit emot den genom att vara ärliga, kom även ihåg att detta gör NI för eran egen del och inte någon annans och ta emot det erbjudande ni får om hjälp. Men då måste ni vara ärliga och öppna. Även om ni fått tillbaka fall så säg det och inte ljug för det slår bara tillbaka på er själva.
Önskar er alla lycka till på vägen och kom ihåg att det valet ni tar och bli ren är den vägen ni har och välja efter att ha valt dom andra två stigarna. Vägen ni har kvar att välja vid detta vägskälet är den rätta vägen för er och få det livet jag har fått nu.
Och även den sista chansen ni får i erat liv så grip tag i den.
Kram Jess
