År 1996 - 2004
Kommentarer - 0 st. | Kategori - a.MINA ÅR I UNDERVÄRLDEN | Daterat - 2011-08-10 » 12:34:40
Hej och välkommen in till denna kategorin Mina år i undervärlden. Här kan ni läsa om mitt liv jag hade i undervärlden i Norge och från den dagen då jag skrev på mitt döds kontrakt Här har jag lagt in från år 1996-2004 och från det sista året och uppöver så har det nu inte hänt så mycket mer sedan så gott som allt är bort blåst av allt knark och så var det också bra lungt resten av åren.
Så har jag nu inte skrivit ner precis allt som har hänt för att då blir det allt för mycket och läsa om men om ni är känsliga så råder jag er att inte läsa vidare. Efter år 2004 så har jag börjat på året 2008 där min kamp för och bli ren började så den kan ni läsa om på kategorin Min kamp. Detta liv jag har haft kan ni alla få som tar droger om ni inte börjar tänka om hur ni väljer erat liv för detta livet vill ni inte leva TRO MIG men jag har även valt att inte skriva ner precis allt som har hän sedan det är väldigt extrema saker. Är det något ni undrar över så tveka inte och fråga mig.
ÅR 1996
Den 9 maj så flyttade jag och min kompis Robert upp till Båtsfjord då vi fick jobb där uppe på fiskebruk sedan min lägenhet hade brunnit ner efter att en kille hade satt eld på den. För det erkände han att han hade gort och han fick nu fängelse för mordförsök. Men jag hade ingen hemförsäkring och inte fick jag någon hjälp av sociala heller så jag flyttade då hem till mamma. Jag började en datakurs och det var där jag och min kompis fick jobbet uppe i Båtsfjord och jag tänkte att nu skulle jag börja om på ett nytt liv utan droger och skit.
Men ett liv utan droger som då bara var någon gång i bland skulle i stället bli ett liv med MYCKET droger och även där jag skulle skriva på mitt dödskontrakt. Jag träffade nu en kille som var ren som jag sen förlovade mig med och den förlovningen varade inte länge pga. att han läste min dagbok och mycket svartsjuka kom in i bilden.
Svartsjuk över något som har hänt långt före han och jag möttes men så var vi på semester i Lofoten för det blev slut hos hanns syster och jag förälskade mig något sjukt mycket i Lofoten, jag ville flytta dit men inte han så då blev jag kvar i Båtsfjord.
Det blev slut mellan oss och jag fortsatte med mitt liv blev bekant med otroligt många fiskare sedan det är ett fiskevär precis som Lofoten är. Och det hade jag nu nytta av för då jag flyttade ner till Lofoten senare så kände jag en hel del folk. Men jobbet på fiskebruk var nu inte det lättaste för man får så mycket du klarar av och rensa fisk och det var nu inte det lättaste det. Men jag hade nu inga tankar på att flytta tillbaka hem igen utan efter 14 dagar så sökte jag om överflyttning från Sverige till Norge och det var nu mitt liv verkligen skulle få smaka på verkligheten.
1997 då min stora kärlek och livsgnista dog
Detta kapitel är nog det mest känsligaste jag skriver här inne och det var detta år som jag plötsligt satt som sprutnarkoman. Och mitt liv rasade nerför i en fart jag absolut inte klarade att stoppa när jag väl insåg att jag skrivit under på mitt eget dödskontrakt. Just den här kalla januari kvällen skulle jag träffa min stora kärlek i mitt liv det som skulle förändra mig både som person och ge mig den största glädjen men även ge mig ett liv med sorg, saknad och ett helvete i undervärlden. Också de konsekvenserna av mina misstag jag valde som förde med sig att min familj bröt kontakten med mig. Jag valde mig själv och viljan till att dö framför min familj och sket helt i hur dem mådde och hade det hemma i Sverige.
För det är just så du blir av knarket, skiter i dina anhöriga och bara tänker på dig själv. Jag mötte Leif-Arne ute på krogen på en fredags kväll och redan då jag kom in där så ropade en kompis på mig att jag måste komma bort till hanns bord och där satt han. Killen som jag skulle förlora 4 månader senare, vi två fann tonen med en gång och han berättade för mig att han väntade på ny lever och även att han hade Hepatit B och att han hade varit sprutnarkoman sen han var 13 år.
Och han var nu 31 år men jag gillade Leif-Arne och jag brydde mig inte om det som hänt utan tog han för den han var. Leif-Arne var verkligen en kille som var rakryggad, ärlig och otroligt lojal, han var inte så där jätte snygg tyckte jag då men för mig så var han världens gulligaste. Och vi satt hela kvällen och var bara upptagna av varandra kommer inte ihåg hur många Pisang med mjölk han köpte till mig och vi kysstes och kramades. Och just i det ögonblicket då vi kysste varandra så vart vi en och samma person.
Allt var bara så perfekt och själarna våra smältes tillsammans när det var dags att stänga så stack jag hem till mig och dagen efter så knackade det på dörren. Och där stod han, han frågade om jag ville tillbringa helgen med honom för han drog till Rikshospitalet i Oslo. Och jag sa ju självklart ja och från den dagen så var det oss två någon finare kille fick man leta länge efter och han gav mig så mycket kärlek. Och den kärleken gorde att jag upptäckte att jag aldrig varit kär och inte heller älskat någon tidigare.
Och det gorde även att jag började tycka om mig själv för den jag var vi flyttade tillsammans i hanns lägenhet i huset hos hanns mormor. Han bodde där pga. att han var väldigt sjuk och han hade ofta ont men ALDRIG att han visade det. Utan han var alltid glad och hade så mycket att ge av sig själv fast han hade så ont , han hade även fyra barn med 3 olika kvinnor. Men det var bara den minsta dottern han hade mest kontakt med och hon var 2,5 år gammal.
Och se dem tillsammans var en syn som fick mitt hjärta att smälta mer för han för det går inte och beskriva vilken glädje han hade i sina ögon då hon var hos oss. Jag var ofta med ner till Oslo på sjukhuset då han var där ang. sin lever och sedan han stod på en väntelista i väntan på ny lever så var de noga med att kolla att han inte tog droger. Och till och med läkarna sa att det glittrade i ögonen av kärlek så var det en gång vi var i Alta för att hämta dottern hanns och vi var in i ett köpecenter. Där vi gick förbi ett ställ med massa diplom i och bland alla diplom så var det ett speciellt som han fastnade för.
Men sa att om han bara hade haft råd att köpa det så hade han gjort det och så gick vi vidare. Den 8 mars på kvinnodagen så kom han med ett stort kuvert och gav mig.
Jag öppnade det och där låg det diplomet och så här stod det:
Diplom tilldelas århundrades drömkvinna.Jessica Bergnér
Du är allt en man kan önska sig.
Och så var det en björn som stod på en prispall och tog emot ett pris och jag vart så glad och rörd över den fina tanken att jag började nästan böla. Han tänkte alltid mer på andra än sig själv, det som gjorde han lycklig var och se mig lycklig. Sin dotter lycklig och även sin mormor lycklig så länge han bara hade den lilla glädjen över och se andra må bra så mådde han bra. Det han gav mig av sig själv, sin enorma kärlek till mig kände jag var äkta, så äkta att jag många gånger funderade på om jag drömde.
Eller om det verkligen fanns såna härliga killar och det gjorde det absolut för han var ju där framför mina ögon. När Leif-Arne då frågade mig på flyget ner till Oslo en gång om jag ville förlova mig så var det den lyckligaste dagen i mitt liv och jag började även då nästan böla av glädje. Det kändes precis som om han friade till mig och så den enorma lyckorusen man fick av bara den frågan han ställde. Den går inte att beskriva och så köpte han ett hals smycke som hette Monet och det var det finaste halsbandet jag sett och fått av någon.
Klart jag vill sa jag och det kändes så otroligt rätt och naturligt ja han var mitt livs stora kärlek i livet. Han ville jag dela hela mitt liv tillsammans med utan tvekan om det. Men så skulle det inte bli men jag visste inte det bara där och då. Ja vi hade det så bra, så bra att jag blev blåögd och hade förväntningar inför vår framtid att jag inte ville se verkligheten så som den var. Att han hade fruktansvärt ont och att det var litet hopp om att han skulle komma så långt som och få en ny lever.
Jag gick hela tiden i tro på att han får en ny och att jag måste slå ifrån mig tanken av vad som kan hända, som var stora risker till att hända. Och det var just det som hände den lördagen som även på söndagen skulle visa sig att han dog på onsdagen. En lördags morgon då jag kom upp på sovrummet så stod han där med sprutan i handen jag stelnade till och kunde bara inte röra på mig, dels för att jag själv hade en enorm sprutskräck, men även för jag trodde inte mina ögon.
Han hade inte hunnit ta den ännu och det som var i var amfetamin men efter en stund så gick jag över i ett fruktansvärt sinne. Och jag reagerade med att jag skällde ut han och jag fick till svar att jag bara var sur för att jag inte fick något. Saken var den att jag inte använde sprutor själv och vart ännu mer förbannad, förbannad av rädsla över att förlora han och jag tog hanns hund Rudy med mig ut på promenad. Leif-Arne körde förbi mig men jag valde att inte se han och jag gråt hela vägen.
Till jag mötte killen som gett Leif-Arne amfetaminet han var en gemensam vän av oss och han stannade för att prata. Men jag var så arg och så frågade han vad han tänkte med som gav killen min amfetamin när han vet hur sjuk han är. Frågade även om han var klar över vad som kan hända nu, killen fick ångest och dåligt samvete och körde hem till oss för att ordna upp i detta. Men det var ju försent för Leif-Arne hade ju redan tagit det.
Då jag kom hem så brast allt för mig och började storgråta och L-A kramade om mig hårt och varmt. Jag sa till att jag är så livrädd för att förlora han och han i sin tur sa att jag aldrig kommer att förlora honom. Och jag lugnade ner mig och vi vart vänner det var den 1 bråken vi hade sedan första dagen vi såg varandra. Den natten var inte som andra nätter och hanns dotter hade mardrömmar och hon skrek pappa som hon aldrig hade gjort förut sa han.
Jag kände i luften mellan han och mig att detta var ett avsked det var jag inte medveten om just då för luften var magisk men nu i eftertid vet jag det. Så vaknade vi upp tillsammans på söndagen och allt var som vanligt, vi gick ner till hanns mormor och åt gröt som vanligt och då vi kom upp till oss la han sig på soffan. Men så frågade han om jag kunde passa dottern för han måste på toaletten pga. att han hade enorma magsmärtor. Jag tänkte inte mer på det för jag var ju van till detta så jag reagerade inte på det, att det var något som inte stämmde men efter en stund, bara kort tid ca 10 minuter.
Så hörde jag hanns mormor säga att hon ringt ambulansen, dottern såg ambulansen komma och trodde det var polisen. Plötsligt stod föräldrarna och brodern i storummet hos oss och sa att han måste till sjukhuset och om jag kunde passa dottern. Och jag sa ja visst, då hade han spytt över 1,5 L blod och där satt jag med en unge på 2,5 år och ville inte springa ner med henne så hon fick se sin pappa bli buren ut på båren. Och var tvungen att koncentrera mig på att inte bryta ihop.
Inte fick jag säga hej då och tala om för han att jag kommer ner till sjukhuset heller, han hann inte till sjukhuset fören läkaren ringde oss och sa att de var tvungna att öppna magsäcken. För och se så det inte gått hål i den sedan allt blod han hade spytt kunde tyda på det. Och att det inte var säkert att han skulle överleva, jag var helt förstörd, jag trodde jag skulle dö själv om han dog. Jag satt i Båtsfjord och han låg på sjukhuset i Kirkenes och jag kunde inte dra dit där och då men jag åkte ner till honom på måndagen och då låg han i koma.
Och se han ligga där tog knäcken på mig, jag såg hur ont han hade det och han låg i en obekväm ställning och då jag tog han i håret gnistrade det. Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra sedan jag aldrig varit i den situationen förut. Och inte heller sett någon ligga i koma och jag fick låna ett rum av i ett hus bredvid sjukhuset men den natten där bröt jag ihop hela tiden. Inte hade jag någon med mig utan var helt ensam och fick nervsamanbrott flera gånger i löpet av hela natten.
Dagen efter var jag bara tvungen att åka hem jag klarade helt enkelt inte av och se han så och jag sa att jag var tvungen att åka och om han kunde förlåta mig. Jag sa även att jag skulle komma snart igen och så blev det men att snart skulle vara 2 dagar efter hade ingen av oss trott. Tisdagen ringde läkaren och sa att han var på tur mot sluten och vi åkte ner, jag och hanns föräldrar och systern men brodern klarade inte av och bli med. Och då vi kom ner och in på rummet hanns så låg han med slangar kopplad till maskin.
Jag satt med sjukhus prästen och bad och jag som inte trodde på Gud bad då han om att ge han en ny chans. Hade ju sett på tv och visste det att under kunde uppstå och jag stod stenhårt på att han skulle vakna. Ville inte inse sanningen hur läget var. Satt hela natten med han vid hanns sida utan att lämna den utom 2 gånger då jag gick för att röka. Jag kände så enormt starkt att han var närvarande och sjuksystern sa till mig att jag skulle bara prata med han. För han hör mig för hon har nämligen själv legat i koma.
Hon talade om för mig att hennes mamma var och strök henne på luggen och hon tyckte det var obehagligt och ville be mamman om och sluta men kunde inte pga. att hon var ner drogad av mediciner. Och det gav mig ännu mer hopp om att han hörde mig. Jag talade om hur mycket jag älskade han och att jag, dottern, hunden och mormor hanns behövde han och han prövade andas själv en stund men då de stängde av respirator så slutade han andas. Jag borde ha insett där och då att det var kört.
Men fick då ännu mer hopp om att han kunde vakna, så frågade läkaren hanns om jag ville veta mer om hanns sjukdom. Och jag som visste allt redan pga. att han hade berättat för mig. Så jag sa nej men om bestämde mig och sa ja i alla fall då jag bad han om att inte ta bort Leif-Arne från listan så fick jag till svar att dom kunde inte låta han få ny lever och ingen annan. När jag bröt ihop och började gråta så sa läkaren detta till mig, inte gråt, detta går över om ett år. Hur kan en läkare säga så! Jag sa att det här kommer då aldrig att gå över och så gick jag tillbaka till killen min och satt mig.
Så hände det, det som jag inte ville inse skulle hända, den pipljuden var fruktansvärt och jag glömmer aldrig denna dag den 9 maj 1997. Den reaktion jag fick var att jag vägrade släppa han, jag la mig över honom och var hysterisk. Dom drog mig bort från Leif-Arne och satte mig ute i korridoren där satt jag vaggade fram och tillbaka och ingen kom fram och la en arm runt mig och ingen frågade hur jag mådde. Systern till Leif-Arne frågade sjuksystrarna om jag fick en lugnande piller men det fick jag inte. Jag fattade inte att detta hände, jag fattade inte att min stora kärlek var död, han och jag skulle ju leva tillsammans resten av vårt liv. Han skulle ju få ny lever men nu var han plötsligt död, jag fattade inte det bara.
Den enorma smärtan sorgen ger en när man förlorar den man älskar är fruktansvärd, den smärtar något så enormt mycket och jag trodde att jag skulle dö av sorg. Jag var helt tom och ingenting var ingenting utan han och jag tog detta så enormt hårt att jag inte kunde gå in på sovrummet vårt. Klarade inte av och sova eller äta, då jag kom hem samma dag som detta hände så tog jag en stor kniv och gick in i storummet och satt mig. Jag la den på bordet och satt bara och stirrade på den och så kommer hanns hund Rudy.
Jag sa till henne att nu är husse borta och kommer inte tillbaka och jag bad henne om och förlåta mig för jag tänkte ta livet av mig. Men så tittade hon med sina stora ögon in i mina och det var som om hon sa att inte lämna mig du med. Då vände min tanke på att hanns själ var i henne, jag intalade mig det så enormt att jag trodde på det själv. Sjukt ja jag vet men sån var det, hon var Leif-Arne och hon räddade tydligen mitt liv där och då. Dagarna som var till begravningen skulle äga rum var dagar där mycket tomhet ägde rum, en tomhet och alla nätter med mycket smärta och gråt.
Sorgen är hemsk på det sättet att den gjör så fruktansvärt ont, den borrar sig djupt djupt in i hjärtat, det känns som en enorm influensa som finns där. Men som man aldrig blir frisk från att det känns där och då att detta kommer aldrig att försvinna utan detta kommer jag att bära med mig resten av livet, denna smärtan hela livet. Men det gjör den bara man får tiden på sig att bearbeta detta som man går igenom vilket inte jag gjorde.
Inte gör samma fel som mig om ni någon gång upplever ett tap av en närstående utan ta emot den hjälpen utefrån av familjen och vänner. Så kommer dagen då begravningen skulle vara, den dagen var totalt overklig för mig. Och att sitta i kyrkan och se kistan där han låg i var totalt overkligt, jag fattade inte att han låg där i och att jag satt där i kyrkan. Vi skulle ju stå där tillsammans den dagen då vi skulle gifta oss, jag trodde ju att vi skulle gifta oss en dag i framtiden och få familj.
Och han frisk med ny lever, inte att det skulle vara så här, jag var helt knäckt, knäckt av att jag förlorat min stora kärlek. Och att den mannen som fick mig att skratta och må bra var nu död och borta för alltid.
Jag ville helt enkelt inte leva utan han för han var ju mitt liv men där stog jag och hanns familj med barn och föräldrar. Och hanns mormor med samma tomhet som jag bar på och även dom tankarna om att detta händer inte utan detta är bara en dröm som vi vaknar ur snart.
Men så var det inte, det var ingen dröm utan rena verkligheten och vi kunde absolut inte gjöra något som helst för att han skulle komma tillbaka. Under hela denna tiden så hade jag bara en enda person som tröstade mig.
Och som kom upp på natten då hon hörde mig gråta förtvivlat och det var hanns mormor, lilla gulliga mormor som i dag har gått bort och vila i frid. Hon var den som verkligen brydde sig och hon var den mest sötaste lilla tanten jag någonsin har mött.
Jag låg alla nätter i soffan för jag klarade inte bara av att gå in i sovrummet, jag låg och gråt varje natt så extremt mycket och trodde jag faktiskt skulle dö, dö av den smärtan sorgen gav mig.
Jag hoppades på att jag skulle somna in och aldrig mer vakna men så blev det inte utan där fanns jag dag ut och dag in i livet och så satt jag en dag uppe hos Leif-Arnes mamma. Och vi spelade radio bingo, jag som aldrig vinner vann då 6000 norska kronor.
Och jag vet att det var min älskade som hjälpte mig med att vinna dom så jag bestämde mig för att åka ner till Lofoten för att vila upp mig. Ringde min förra killes syster och frågade om jag fick komma ner och det fick jag.
Meningen att jag skulle vara där i 3 veckor men så blev det inte utan jag och hanns hund Rudy blev kvar i Lofoten. Och vi flyttade då in hos en tjej som jag blev bekant med i Båtsfjord och hennes pappa och trivdes där och hennes syster hjälpte mig med jobb.
Ett jobb som telefonsäljare vilket var inte så lätt sedan det var även där att man tjänade efter det man sålde, så då slutade jag men en en dag klarade jag bara inte mer. Och prövade ta livet av mig med att pumpa luft in i ådrorna vilket misslyckades.
Jag hade aldrig tagit i en spruta pga. att jag har varit livrädd så en dag uppe på en fest så träffade jag en man som satt den första silen med metamfetamin. Och det var den bästa känslan jag har haft, den kicken gorde att från den dagen var jag fast i sprutorna. Och från den dagen skrev jag på mitt dödskontrakt och gav livet mitt till självaste djävulen, jag lärde mig själv att sätta sprutorna och jag fick inte nog av amfetaminet. Så länge jag hade det i kroppen så mådde jag så otroligt bra fanns inga bekymmer och sorgen min flyktade jag ifrån. Men när det gick ut av kroppen så kom allt tillbaka och då var det bara att ta mer, mer, mer och ännu mer.
Kroppen min vart inte mätt utan jag kunde ta hur mycket amfetamin som helst utan att få nog, jag hade inte någon som helst stopp utan till slut vart jag uppe i så höga doser som 11 gram och 1 gram i en sil av amfetaminet. Jag var tvungen att ha det i mig för annars mådde jag piss, jag har nu gått på allt utan GHB och LSD men amfetaminet var min grej. Sedan jag mådde så bra på det och eftersom jag kritade och alltid betala tillbaka det så var det aldrig problem att få tag på detta.
Och så var det alltid någon kompis som kom inom och bjöd mig då dom hade och jag gjorde det samma då jag hade något. Så fick jag veta om en trålar kurs som arbetsförmedlingen hade på 15 veckor och jag som alltid vela pröva livet som fiskare på fiskebåt. Så jag började på den och det slutade med att jag fick jobb på havet och har tjänat pengar som gräs på en av nätbåtarna men allt har gått till droger. På 3 månader tjänade jag 200.000 norska och efter skatt hade jag kvar 170.000 kr. Och sedan jag bodde ombord så hade jag ingen hyra att betala men hela detta året var en början på vägen, vägen långt långt ner i undervärlden.
Den dagen du börjar och sjunker så långt att du börjar med sprutor så kommer du inte ha möjligheten för att se själv hur fort ditt liv rasar nedför. Slutar här med detta året annars blir det så långt och mycket att läsa så jag tar med det mesta inne här.
ÅR 1998
Detta året fick jag jobb på en nätbåt och det var denna båten jag tjänade massa pengar men jag rusade mig aldrig då jag var på havet men varje kväll vi kom på land och vi var färdiga med att levera så var det bara att dra på puben och även rusa sig. Förvånansvärt att jag klarade att sköta jobben men så trivdes jag och sedan jag även har Adhd & Asbergers och är en arbetsnarkoman så passade detta jobb mig bra. Men livet på havet och det yrket är stenhårt och inte för vem som helst.
Och man måste vara enormt stark i psyket speciellt om man är tjej, jag var den 3 tjejen där i Norge som jobbade som fiskare och detta jobbet hjälpte mig med att få upp ögonen att jag är inte dum, Cp-skadad och att jag inte kan som dom mobbade mig för på skolan. Där stod jag en tjej från Sverige på den värsta båten som man kan komma på i hela Norge som inte får mannskap pga. sitt rykte och som gick ut i vilket väder som helst och där hamnade väll självklart jag.
Och det var då jag fick ett enormt självförtroende och det gick upp för mig att jag kan och jag är fan inte dum. I början så undrade jag vad jag har gett mig in på när jag stod mitt ute på havet med 4-5 m vågor och 35 minus grader. Med två bröder som var i luven på varandra och nästan slogs men då vi fick näten ombord och såg all den fisken. Som ni ska veta att det är inte småfisk precis utan här snackar vi om stor torsk. Så en kväll då vi skulle på land för att lever fångsten på 11 ton så hände detta klockan 19.00 på kvällen då vi är på tur till den platsen vi skulle levera så säjer den ena broren ( Det var två bröder som ägde båten tillsamans ) Det om jag inte skulle gå å lägga mig och sova tills vi kom oss på land.
Men jag sa det att det är ju bara två timmar kvar så jag blir nog vaken men så bestämde jag mig för att lägga mig ändå men hann inte i säng för det vart en jävla smäll. Och helt plötsligt så strömmade det in vatten i den ena lugaren hos dom två brödena där dom sov. Vi hade gått på grund kippern ringde räddningsbåten men den var 1 timme från oss så det kunde ta tid för den var framme hos oss. Så det enda som var å göra var att ösa vatten som fan och på med överlevningsdräkten.
Som tur var så hade vi vattenpumpen som hjälpte oss att pumpa ut vatten pluss att vi som var ombord var tvungna att hinka vatten som fan skippern ombord var as arg. Pga att räddningsbåten inte kunde komma med en gång och gick å skällde som fan. Men jag i min tur gick och tänkte på om jag skulle ringa min mamma om det hände något så hon inte gick å undrade över vad som hänt och tur var väll det att jag inte gorde det.
För då hade hon blivit galen men eftersom dom andra inte greps av panik så gorde inte jag heller det och efter vart så klarade vi å komma oss på land och då var klockan 22.00. Mitt jobb bland annat ombord var att stå nere i rummet och lasta i fisken i korgen, jag stog med 11 tonn torsk upp till midjan och klockan 06.30 på onsdags morgon var jag färdig nere i rummet. Och när jag gick i land så fortsatte jag med å hjälpa till å plocka itu och slöja, plocka itu betyder att man tar ut alla inälvor ur fisken, vi trodde egentligen inte att det var så allvarligt.
Men då vi hamnade på slipern och tog upp båten på land så var det ett enda stort hål framme och det var ett under att vi klarade oss på land för egen hand. Så i 3 månader låg båten på land tills den var på havet igen. Det som hände var att skippern hade somnat uppe i styrhuset så därför hände det som hände, hade dom gripits av panik så hade jag också gripits av panik och trots efter den händelsen så är jag inte rädd för att far på havet igen, jag kunde ha fått fast jobb men sedan det var så dålig miljö ombord och två gala bröder. Så var jag bara över 3 månader ombord och efter det var det bara att leva livet och rusa sig.
Dra på impulsiva resor på hotell etc. resten av året var ett helvete och så träffade jag Rune som jag blev tillsammans med. Och vi var i hop ca ett halvår och jag bodde lite här och där till jag fick en lägenhet i Svolvär. En dag så fick jag besök av en god vän av mig som hade metamfetamin med sig och vi drog i oss det och så for vi ut på puben och där drack vi Teezer för över 2000 kr plus att han bjöd dom andra där inne, då vi satt där vid bordet så kom det en kille som kom i bråk med min kompis och ville ha honom ut för att ge han en omgång med stryk. Ni förstår det att kompisen min är en person som gillar att dra på sig bråk men jag blev förbannad på denna killen som jag då inte visste hur galen han kunde bli om man fick han på fel sida.
Men jag bad honom att möta mig utanför istället och låta min kompis vara ifred, det lugnade ner sig till slut och kompisen min och jag fortsatte våran kväll. Senare då jag var på en annan pub så mötte jag den killen igen och jag bad om ursäkt över min reaktion och det var ok för honom. Denna killen skulle visa sig bli en jag skulle strula med 3 år senare, en kille som jag skulle bli beroende av sedan han säljer knark och det gjorde att jag skulle bli beroende av honom. Och vi två kommer aldrig heller att kunna försvinna ut från varandras liv. Det är nu bara så att han och jag vi mötts alltid igen, resten av detta året bodde jag i Svolvär.
Och i 1999 flyttade jag tillbaka till Vestvågöy.'
ÅR 1999
Detta året så flyttade jag tillbaka till Vestvågöy i Lofoten och jag har ju aldrig haft en fast bo plats i Norge. Sen jag flyttade dit utan bott på rorbuer stort sett hela tiden men så mötte jag en kille som inte håll på med droger och vi blev ihop men som med alla andra förhållande så varade det inte länge för jag gjorde det slut. Så mötte jag en kille som var så snäll och låt mig få bo hos honom så jag och hunden min flyttade in där och en dag då jag tittade på Discovery så var det en dokumentär där det handlade om nära döden upplevelser. Där dom som varit med om detta berättade om sina historier och man fick även se hur dom hade upplevd detta.
Där var det en man som hade legat i koma och vid sidan av sängen satt hanns fru och håll han i handen, helt plötsligt så såg man själen till mannen resa sig ut av kroppen och när han vände sig om så såg han sig själv och hanns fru som grinade. Men för han visste ordet av det så vände han tillbaka till kroppen sin och han vaknade upp. Då visste jag att min kille hade sett mig och gett mig en kram för han gick över till andra sidan och då just i detta ögonblicket så intalade jag mig själv att jag nu har jag funnit fred och godtagit att han var borta men så var det inte tyvärr. Så mötte jag en kille som jag blev tillsammans med och nu undrar ni säkert hur jag kunde hoppa in i förhållande efter förhållande och så kort tid efter min kärleks bortgång och det ska jag nu tala om för er. Jag letade efter någon som var som han alla dragen och personligheten, den tryggheten och den äkta kärleken som han gav mig men så var jag livrädd för att vara ensam.
Men när jag hittade den tryggheten så kom den hemska känslan över att min kille skulle dö fast jag visste att det var så liten chans till det men ändå var den fast i mig och detta har förstört alla mina förhållanden och mitt liv till att vara rusfri och så gjorde jag det slut och fick lägenhet. Under denna tiden så ringde jag min döda killes föräldrar och frågade om dom kunde ta tillbaka Rudy för jag ville inte att hon skulle få gå igenom detta med mig också och utsättas för ett liv med bara knark. Och dom tog emot henne och då hon åkte så kände jag mig fri och även lättad över att jag gjort det rätta och så flyttade jag in i lägenheten som var möblerad. En dag så prövade jag för första gången en svamp som har samma verkning som LSD och det var en enorm häftig tripp som också är enormt farlig. Denna svampen är så farlig att tar du en för mycket så landar du aldrig igen.
Utan du förblir på en evig tripp resten av livet ut om du har otur men jag tog 150 st första gången och det är bara ett under att jag inte är på evig tripp i dag och som jag sa tidigare att jag har inte kontroll över mig själv och kan inte få nog av något som jag stoppar i mig. En dag fick jag ett telefonsamtal från en kompis av mig som frågade mig om jag kunde ta emot en kompis av honom och hjälpa han att få undan metamfetamin. Och jag sa ju självklart ja, den mannen som kom till mig är i dag min bästa bästa kompis och han har varit min klippa genom alla år och vi fann tonen med en gång, 25 gram metamfetamin hade han med sig men sålde bara 5 gram.
Resten delade vi på så efter 1 vecka så var dom 20 grammen borta och jag har aldrig i hela mitt liv promenerat så mycket som då. Han fick nog stora problem med kompisen min som ringde mig men klarade sig ut av detta utan att det hände något med honom. Så åkte min nya kompis hem till Kabelvåg och vi höll kontakten med varandra. Så började jag ha tankarna på att börja skolan och ta lappen för att få ha egen fiskebåt och denna var på 6 månader men en man på skolan sa att om jag var smart så började jag på naturbruk för mycket av det kommer upp då man ska bli kapten vilket visa sig inte vara så.
Jag fick csn lån på 65.000 kr norska och började skolan som gick rätt till helvete, varje dag var jag påtänd på skolan och sedan jag har denna problematiken så gick allt till skogen och jag slutade skolan efter ett halvår och fortsatte då mitt liv i drogerna. En kväll då jag var hos en väninna av mig så kom det en tjej dit och jag frågade henne om vi skulle dra på en impuls resa över till Bodö och in på hotell. Jag hade ju 32.000 kr på mig och massa amfetamin. Och hon sa ju tvärt ja visst så vi tog sista kvälls flyget på en vägs biljett och bara dom kläderna vi hade på oss, in på hotellet och dagen efter tatuerade vi oss och bara levde livet. Så fick jag telefon av en kompis i Oslo som frågade om vi kom ner och vi tvekade inte en sekund utan tog första flyget ner utan biljett tillbaka där tog han med oss till Moss på en pub & presenterade oss för en bekant av honom.
Och en dag då jag var så gott som black nästan så stack hon ifrån mig tillsammans med min kompis, jag fick då först bo hos en kille som matade i mig amfetamin och om jag sov så svimmade jag av. Annars så var jag vaken dygn efter dygn men så blev han och jag ovänner och jag ringde killen på puben i Moss och frågade om jag fick övernatta vilket jag fick. Då satt jag i Tönsberg och det ligger utanför Moss så man måste ta färjan över dit men jag beställde taxi och uppgav adressen till puben, Taxin hittade inte adressen och jag ringde då killen på puben och när han bad om att jag skulle förklara mig vart jag var så visade det sig att jag satt just i Tönsberg.
Så jag trodde att jag var i Moss och stod nu där sent sent på natten och inte ett hotell öppet men så var det en man som jobbade på ett hotell som tyckte så synd på mig att jag fick ett rum. Klockan var då runt 06.00 och kl.08.00 tog jag båten över och vart kvar hos den killen i över ett halvår. Hade inte ett rött öre för att kunna ta mig därifrån och den tiden där var ett helvete, först så var han sååå snäll och allt var hur bra som helst, jag hjälpte till på puben bak baren och serverade drinkar och så en kväll hände det något med mig.
Hade gått vaken i 1 månad påtänd utan att sova och efter stängningsdags så började jag se en massa kineser i fönstren ( Syner ) helt plötsligt visste jag inte vem jag var, vad jag hette, att jorden existerade och inte heller vem killen var men samtidigt så visste jag allt detta. Detta förde till att jag fick panik och killen bar in mig på kontoret la mig i sängen våran och satt sig på mig och lugnade ner mig. Fattar ni hur sjukt detta var men detta hände för att jag hade bara stoppat i mig amfetamin och gick vaken så länge och så gick dagarna och allt var bra till min kille började misshandla mig psykiskt och anklagade mig för att vara förälskad i gästerna. Kastade glas efter mig och detta hände bara på natten efter vi stängde för då visste han att jag inte tog mig någonstans.
Tog inte länge för han började köra upp ett basboll trä i underlivet mitt, ett kort basboll trä och detta varje gång vi skulle ha sex tog stryp tag på mig och detta förekom i ett halvår så till slut tog jag chansen att rymma därifrån med städerskans son och hennes dotter som jag blivit bekant med in till Oslo men så blev det så att jag flyttade därifrån och bodde på gatan i Oslo till jag blev bekant med en svenske. Tog inte lång tid för det hände en fruktansvärd sak och jag blev våldtagen av en kille från Kosovo och den kvällen hade jag flörtat med en kille på ett discotek och vart med han och kompisen hem till dom. Ja hur dum får man vara då, man vet att man inte blir med utlänningar hem på fylla, ensam tjej med nu hände just detta.
Jag hade frivillig sex med killen men så kom kompisen in och våldtog mig 2 gånger, dagen efter då jag kom hem för jag var ju tvungen att övernatta där för jag visste inte vart jag var någonstans så frågade Kjell vart jag varit. Då jag berättade detta så sa han bara att blir man med en krokodil så får man räkna med att bli biten och han har rätt men så flyttade jag ut därifrån och in hos en annan kompis. Vill inte skriva mer om detta året för jag orkar bara inte med det så jag avslutar nu här.
Som ni vet så flyttade jag in hos Svein efter att jag flyttade ut från svensken och denna killen strulade jag aldrig med utan vi var bara vänner trodde jag. Men en dag så mötte jag en kompis från Båtsfjord nere i Oslo och denna grabben är en väldig nära vän av mig och är det än i dag. Han var där för att ta kranförar kort och vi två hade det skitkul tillsammans men vi har ju även strulat i alla år. Under hela min tid i Oslo så gick jag mycket på ecstasy och älskade den drogen och det är ju så med alla droger att man älskar dom just för att dom ger en älskvärd effekt. Men i slutet av detta år så drog jag och han jag bodde hos över till mamma i Sverige och det var nu första gången jag var hemma sen 1996, det var så mysigt att få träffa familjen igen.
Men en dag så var det 2500 kr borta från min mamma och jag fick ju självklart skulden och skällde ut honom och sa att han måste nu erkänna att han tagit dom för annars kommer detta att förstöra mitt förhållande med mamma. Men plötsligt så var Svein var borta som vinden, han hade stulet pengarna från mamma och påstod sen att det var bärgningsbilen som hade hjälpt han över till Norge.
Vi var helt tom för bensin och pengar så det var ju solklart att han hade tagit pengarna men där satt jag fast i Sverige och ni ska veta det att jag absolut inte ville vara i Sverige för huvudtaget men som sagt så hade jag inget annat val. Men det som var den största chocken av allt var att min pappa bodde där, fattade absolut ingenting då han var där för mina föräldrar hade inte varit på talefot alls på 16 år.
Och nu bodde han där så en dag kom han för att predika om narkotika och jag blev fly förbannad och sa till han att du ska inte komma här och vara min pappa nu för det borde du ha tänkt på redan från den dagen jag vart född och jag hoppas för din egen del att du inte behandlar mina småsyskon så som du har med mig för då vet jag inte vad jag gör för den dagen du dör ska jag öppna en flaska vin och spotta på graven din.
Så besökte jag en gammal kompis i Smedjebacken och jag rusade mig så mycket på allt och då kom det lycko piller in i bilde. Den första sorten som fanns och dom hade han i skåpet och det gick jag på plus att jag drack bart brännvin, en dag så vaknade jag helt plötsligt på sjukhuset med slangar och så satt det en sköterska vid sängen min. Jag hade tagit allt för mycket och hade inte Micke ringt ambulansen så hade jag i dag varit död, det som hände var att jag hade satt händerna för ansiktet.
Och sagt att Micke jag dör så ramlade jag ihop på golvet med massa ryckningar vilket inte jag kommer ihåg så han hade blivit jätte rädd och ringt ambulansen. Men då jag vart utskriven så fortsatte jag att rusa mig och sket helt i vad min kropp sa vilket är vanligt bland missbrukare. Man skiter helt i kroppens varningar och ser inte alls vart man är på väg för det enda som står i huvudet är droger och att få må bra.
Så klarade jag övertala Micke om att säga upp lägenheten och flytta med mig till Lofoten och det tog inte lång tid för vi var på tur. Jag sa till han flera gånger att han inte ska berätta om sitt liv för det är nu bakom honom och att nu börjar ett nytt liv med helt nya vänner och det lovade han mig. Då vi kom fram några veckor före julafton så fick vi bo hos en kompis av mig och sedan jag var så trött då vi kom fram så la jag mig på soffan för att sova.
Men Micke vart utbjuden av mina vänner så han drog på fest så tog det inte lång tid för en väninna kom hem till mig och talade om vad Micke hade gjort och även hur dum han är den svensken och jag fattade ingenting. Till hon talade om att han hade strippat på fylla hemma hos henne och så hade dom rakat han mellan benen.
Han hade tyckt detta var skitkul och vart även filmad så inte nog med det. Efter en stund så kom en annan kompis hem till mig och skällde ut mig efter noter och det visade sig då att han hade lånat ut bilen till en kille på 17 år. På fylla bägge två och så hade dom kört av vägen, då Micke kom hem så skällde jag ut han efter noter och sa att här har du ingenting att göra. Att han bara kunde göra så fast jag sa till honom att inte berätta om sig själv men att detta var fan så mycket värre, han ska hem nu med en gång och jag skiter i att bilen är kvaddad och att jag kände mig dum sedan mina vänner kommer och talar om hur dum min svenska kompis är.
Jag var så förbannad att ni anar inte och det slutade med att Mickes pappa hämtade honom dagen efter. Han prövade ringa mig men jag svarade aldrig i telefonen och i dag så vet jag att jag var för hård mot han, behandlade han inte som jag skulle och hoppas att jag träffar han någongång så jag får be om ursäkt för det var inte hanns fel utan hon Lisbet som var dum. Och trodde han var rolig. Men jag fortsatte mitt liv och bara rusa mig på det ena och det andra.
Alltid var det något man stoppade i sig och själv så var jag bara glad över att vara tillbaka i Lofoten och eftersom jag inte hade boplats så sov jag här och där hos mina vänner och sket totalt i precis allting. Som tur var gick det bra med killen på 17 år och han blev utskriven från sjukhuset senare och det var bra att inte Micke fick ett liv på halsen om det hade gått riktigt illa. Julen kom och den julen firade jag med en kompis av mig som är en fantastisk konstnär och det var både god mat och trevligt sällskap till han kastade ut mina råttor, kläderna mina pga att han blev svartsjuk.
Jag träffade en kille som verkligen har charm i sig och så glad att det smittar fort av sig på oss andra, min kompis har jag aldrig strulat med. Aldrig lovat något och även aldrig flörtat med, så han hade ingen anledning till att kasta ut allt jag hade. Men denna killen hjälpte mig med att hitta mina råttor som var förvunna och så i tillägg så var det en massa snö så jag vart så glad då vi hittade dom.
Men även om allt detta hände så kommer jag ihåg att jag ändå fick en fin jul.
Och även nyårsafton med killen och hanns pappa och det var ännu bättre sällskap.
Och min konstnärs kompis pratade jag inte med på lång.
Lång tid men vi vart då vänner efter en lång tid efter denna händelse.
Tur att jag har såna vänner som jag har i Lofoten.
Som har ställt upp på mig då jag har behövd dom.
Och att jag fått bo hos dom men det är nu inte många av alla jag känner där.
Som jag kan säga är mina vänner men dom jag har är GULD VÄRDA.
ÅR 2001
Detta året är ett år som är helt sjukt och ärligt talat så får jag ont i magen då jag skriver om en viss person som är död i dag, sägs det i alla fall och jag hoppas det är sant med. För denna personen är en farlig person pga. att han var den han var och det kommer ni och förstå då ni läser, att man inte själv har blivit galen och förstörd i nerverna är nog tack vare amfetaminet. Amfetaminet har räddat mitt liv för hade jag inte haft det så hade jag nog tagit livet av mig, efter allt jag har gått igenom och det som har hänt mig sedan det tar bort alla känslor.
Och gjort mig totalt känslokall men även förstört min kropp, minnet och mina vener, hade inte jag haft min bästa vän Torgeir så hade nog detta året blivit ett år som jag hade hoppats på att inte komma ihåg. Han har varit min klippa i alla år sen den dagen vi mötte varandra sedan jag aldrig kunde vara på en och samma plats så flyttade jag runt om och detta året hamnade jag tillbaka i Svolvär. Lofoten består av massa små platser som är utspridda och jag har så gott som bott överallt så jag känner nu mycket folk runt om. Men på något konstigt sätt så är det bara två platser jag flyttar tillbaka till hela tiden och det är nu Vestvågöy och Vågan kommun som har två platser som heter Svolvär och Kabelvåg.
Träffade på min förra kille och vi blev tillsammans igen och detta var ju inte bra sedan han också var sprutnarkoman men vi hade det nu bra tillsammans och i ett halvår levde vi bara på havregrynsgröt och metamfetamin, tabletter, metadon etc. Så hade jag fixat blå valium som kommer från Thailand som är förbjudet i Norge och så var jag och Rune ute på puben och vi drack och stoppade i oss massa tabletter sedan vi inte fick tag på mer amfetamin pga. att det var slut på hela ön och det väntades in mer.
Denna kvällen så hade jag dom här tabletterna i mig Sobril, Rohypnol, Blå valium och så Vival + att jag drack på tom mage och hela kvällen hade vi det skitkul men eftersom jag hade bara 10 blå valium kvar. Så sa jag till killen min att vi går in på toaletten och delar på dom och så blev det.
Sen kommer jag inte ihåg mer utan vaknade på övervakningen med massa grejer på mig och då jag vaknade så både sket och pissade jag på mig av misstag. Då fick jag veta att rätt efter jag hade svalt mina 5 blå valium så hade jag ramlat ihop och Rune hade slagit mig i ansiktet för att få liv i mig utan resultat.
Det var massa blod på toaletten på väggar och det gick snack om att vi tagit heroin vilket inte stämde, då hade jag aldrig rört heroin till en kille gav mig det utan att tala om att det var heroin men det kommer i nästa kapitel 2002. Jag blev utskriven och åkte hem till Svolvär och min kille Rune kom hem och talade om att han fick inte vara med ambulansen och hade sprungit efter den.
Kom till sjukstugan där han hade prövat krossa glaset för att komma in men det var så allvarligt med mig att jag hade åkt akut till Gravdal men jag fortsatte och rusa mig fast min kropp var så slut så rusade jag mig och samma dag var jag och sålde blå valium till folk. Dagarna gick och en kväll ute på puben igen, så mötte jag killen som jag berättade om år 98 och så visade det sig att han var en som sålde amfetamin så jag fick krita några gram av han och vi två mötte varandra för 3 gången.
Fast samma natt då jag och Rune vaknade av att Lewi stod vid sängkanten och drog i armen min haha, han bröt sig in hos oss och på den vägen blev det att vi strulade tillsammans i många många år men så en dag då jag befann mig i Svolvär så träffade jag på min bästa vän Torgeir. Och gissa vilken lycka det var och få se han igen och han blev lika glad att se mig, då hade vi varken sett eller pratat med varandra sedan jag hamnade i Sverige. Men sedan jag inte hade någonstans att bo eftersom det var slut mellan mig och Rune så sa han att jag kunde få bo hos honom och så blev det. Där fick jag ett eget rum och Torgeir visade mig respekt som ingen annan har och då menar jag ingen annan, aldrig han har prövat kyssa mig och aldrig han kastade ut mig fast han var förälskad i mig.
För det märkte jag och fick det bekräftat något år efter då vi inte bodde tillsammans mer, han hade tjej men han hade lika stor otur med sina tjejer som jag med mina killar men vi kunde lösa alla världens bekymmer utan att säga något. Låg i armkroken hanns och vi har nog varit tvillingar i vårat tidigare liv för det vänskap vi har är speciellt med speciella band och alla säger det som känner oss. Vi hade det otroligt bra och allt var frid och fröjd till vi fick besök av tre väldigt goda vänner av oss.
Och dom var inte ensamma om att komma heller utan hade denna personen som jag skrev i början om med sig och ni ska veta det att när till och med min bästa vän är rädd för han så säger det mycket. I början var Emil helt ok men då jag åkte med han över till Vestvågöy tillsammans med mina andra 3 kompisar. Så såg jag hur han var då han flippade ut helt och hittade inte sin tröja och vart totalt galen.
Trodde det var polisen som var där inne gömda och även när jag hittade tröjan så trodde han det fortfarande, jag har en enorm förmåga att inte bli av med människor. Just såna som han och han flörtade med mig och jag avvisade honom, jag åkte hem till oss i Kabelvåg men det tog inte lång tid för han kom dit. Satt sig inne i vardagsrummet till mig och Torgeir tillsammans med en av mina vänner. Som i dag är förstörd i nerverna pga detta Emil gjorde Emil som trodde och märk detta jag säger nu Emil TRODDE att han hade blå valium och massa pengar. När han då sa till min kompis Namnlös ( vill inte nämna namn ) att här har du så och så många tabletter och så och så mycket pengar. Hjälp mig nu och få undan tabletterna för mig men han hade ju absolut ingenting men var så borta på allt han plockat i sig att han såg syner.
Vi tänkte inte så mycket på detta och inte heller trodde vi att detta skulle föra med sig så enorma konsekvenser som det skulle göra och det helvetet vi alla fick gå igenom. En dag så bröt helvetet lös, först för min kompis namnlös som kom hem och han bodde då i lägenhet där det fanns en glasdörr i hallen in till vardagsrummet. Och då han kom hem så såg han någon som befann sig i hanns hem och han vart ju självklart skiträdd och sprang upp i affären som låg i samma hus. Efter en stund så kom det in två stora killar som var torpedo och eftersom dom inte visste hur min kompis såg ut utan bara vart han bodde så räddade det nog livet hanns.
Men så hörde min kompis att dom snackade med en person på affären där dom talade om att dom skulle kräva in pengar som killen var skyldig. Det var nu Emil som sänt dom här på min kompis, ja fy fan för ett jävla liv och han jag strulade med var totalt gal och la sig in i detta. Men det bara fortsatte för det tog inte långt tid för han började rasera huset till mig och Torgeir och skulle mörda alla negrer som var i väggarna i mitt rum och polisen var även i väggarna.
Så en dag så fick jag nog och det var när han gapade och skrek nere på köket på mig och jag for ner i en rasande fart och då jag kom in på köket så stod Emil med kniven för strupen på Torgeir. Torgeir visade med handen att jag måste lugna ner mig och då var han rädd må ni tro och denna vännen min har suttit i Spanien ett halvår i fängelse för ett halv gram hasch. Och var tvungen att slåss för sitt liv pga att dom ville knulla han i röven och pissa på han och när han då viftar med handen att jag måste lugna ner mig så är det allvarligt. Jag var ju tvungen att lugna ner mig annars kunde jag ha riskerat livet på min bästa kompis.
Efter en stund så lugna även Emil ner sig och han drog därifrån och jag städade upp i huset efter allt han har förstört. Det var hål i väggarna och det såg fan inte ut och blod var det pga. att Emil tog stången i tungan och slet den ut av ilska.
Jag och Torgeir var desperata efter amfetamin och hade inte vi haft detta så hade nog vi varit inlåsta på något ställe för fy fan detta året var ett år jag hoppas aldrig kommer tillbaka och vi kunde inte göra något annat än det bästa ut av det. Men det vart bara värre med alla sjuka människor vi hade i livet vårat så fick vi helt plötsligt veta som lättade vårat liv och det var att dom hade tagit Emil. Han hade somnat i bilen sin på bron och på natten så var det en som hade sett honom och som ringde polisen och då dom kom och knackade på fönstret så vaknade Emil.
Så säger han till snuten att han hade massa blå valium och pengar och om dom kunde ta hand om dom så inte snuten fick nys om det, saken var att än en gång fanns inga pengar och inga tabletter heller och då grep dom han, men Emil fick inte sitta i fängelset i Norge mer än i Trondheim. Folk var ute efter honom och han var ökänd överallt, så fick vi veta på ryktesvägen att Emil dog, han dog i AIDS sägs det.
Och jag hoppas att han är död men så går det ju även rykten om att jag är död av en heroin överdos så man vet ju aldrig vad som är sant och inte sant men även om man inte ska säga så som jag gör att jag hoppas han är död. Så är ju det som är sant och det är nog många som känner som mig men det var inte över än och nu var det inte Emil som var problemet utan min bästa väns tjej som anklagade oss för att ha sex med varandra.
Vi gav information om henne till våran hyresvärd och så blev hon när hon tog amfetamin och det är nu inte många som tål den drogen och det vart sån bråk mellan dom. Att jag och en nära vän av oss bestämde oss för att gå ner på puben och ta oss en öl, när vi kom ner på puben så satt en kompis till min avdöda kille där och han började utan anledning att hota mig och han skulle krossa ett glas i ansiktet mitt. Jag prövade att inte bry mig om han.
Vilket gjorde att han vart ännu mer tagga för att bråka med mig så jag gick in på toaletten och då jag kom ut så hade Simon bytt bort och där satt han som jag strulade med och låt oss kalla han för Lewi. När han frågade mig om vad detta handlar om och varför Arvid hotar mig så bad jag honom att inte bry sig för han är inte klok men Simon berättade nu och Lewi gick fram till bordet och bad honom att lägga ner och uppföra sig.
Men då blev det ännu värre och det slutade med att bägge försvann och Lewi kom in igen med en hand som var större än han gick ut därifrån. Har alltid haft han vid min sida och han har alltid brytt sig om mig, alla är livrädda för honom för han är livsfarlig om du har han som ovän. Men har du han på rätt sida så har du en vän för livet ut som du alltid kan lita på och han är både lojal, ärlig och uppriktig. Om du möter det samma mot honom men han anklagade min bästa vän för att ha sex med mig han med och var det någon som titta på mig så fick dom fan för det men aldrig att han har sagt något till mig utan detta fick jag veta av andra. Sån här pågick det hela året då jag bodde med Torgeir och till slut flyttade jag ut så att vi skulle få det lugnt och stilla runt oss.
Våran hyresvärd ordnade lägenhet till mig och i löpet av 14 dagar så hade jag precis allt man ska ha i lägenheten av köks grejer och möbler och jag bröt med Lewi. För jag orkade inte ha ett öppet förhållande där han hade tjej i Bodö och mig samtidigt, hon visste om mig men hon stod i samma soppa som mig med honom. Så jag blev tillsammans med en kompis av mig som jag mötte helt plötsligt och detta förhållandet var absolut inte sunt sedan vi bara bråkade. Så en dag fick jag telefon om att han hade hängt sig och jag trodde inte detta var sant, vadå hängt sig och jag bröt ihop helt.
För vi var nu osams då jag fick veta detta Lewi var där för mig hela tiden och han la siog vid sidan min och hållt om mig och för första gången så sa han ingenting utan bara låg och kramade mig. Det var ju så att jag och han som hängde sig var mycket osams pga. Lewi med och svartsjuka fanns med i bilden. En dag så klickade jag helt, sålde allt jag ägde och hade och till slut stod jag utan något som helst.
Började rusa mig ännu mer och fick tag på en kompis som hade en husvagn och fick honom att flytta in i lägenheten min sedan han hade barn, han fick inte lägenhet någonstans pga. att han hade problem med polisen. Pratade med hyresvärden min och så blev det att kompisen flyttade in in lägenheten och jag i husvagnen, åh vad jag trivdes i den fast jag inte hade ström eller något. Och jag hade värme ljus för att behålla värmen + en gaskamin som kompisen min hade som jag fick, där bodde jag mitt i vintern och den husvagnen var fallfärdig men ändå trivdes jag.
Men på julafton kl. 12.00 knackade det på dörren och där stod snuten utanför och bad mig om att flytta den om 2 dagar annars flyttar dom på den. Jag hade ju den på parkeringsplatsen i Kabelvåg centrum och jag flyttade ut därifrån. Så nu hade jag ingenstans att bo igen men sedan jag var så van vid det så var ju det det sista problemet just då för jag hade fått nog. Jag orka bara inte mer och bad en dam som jobbade på sociala om att bli med mig till läkaren så att jag kunde få lugnade tabletter men så blev det inte. Den tyska kvinnliga läkaren ville tvångsinlägga mig men då måste hon jag hade med mig gå med på det. Jjag böna och bad om att inte bli så och hon sa nu nej till det och så slapp jag bli inlagd.
Helt idiotiskt av henne att inte gå med på det sedan det var fara för mitt eget liv, så en dag mötte jag en bekant av mig på puben som jobbade på trålare och han bad mig bli med till Tromsö vilket jag gjorde. Och en kväll då jag satt på puben där så mötte jag ett gäng fiskare som jag kom i snack med och så frågade styrmannen mig om vad jag jobba med och jag sa att jag jobbade inte. Tala om att jag gick trålar kurs i 1997 och att jag har varit på båtar efter det och så frågade han mig vem som var kapten ombord på gamla Ståltind som jag hade praktik ombord på.
När jag gick kursen, jag talade då om vem det var och då sa styrman att det är ju min bror, har du lust att komma ombord hos oss för vi behöver en man. För jag visste ordet av det så var jag uppe i Bardenshavet på räktrålare och där låg vi 2 månader utan att se land. Vi var bara unga ombord och även 2 vänner från Båtsfjord var ombord där och dom 2 månaderna här så höll jag mig undan från amfetamin och rökte bara på mina frivakter. Jöss vad kul vi hade men det var nu inte speciellt mycket räkor och vi hade nu bara 125 ton och vi skulle ha haft över 200 ton som kvotan låg på.
Men vi hade det så kul och jag var så glad över att få den lilla chansen att få vila upp mig men det var en person som absolut inte tyckte det var Ok. Att jag låg uppe vid bardens havet på trålare med bara killar och det var Lewi. Men när vi kom på land efter dom 2 månaderna så la vi till kaj i Tromsö och skulle ligga där över natten. För och sen gå vidare över till Senja hopen och lever det vi hade men jag skulle aldrig komma mig så långt för jag vaknade på sjukhuset dagen efter pga. att jag hade rökt så mycket hasch som var penslad med heroin och svimmat av på köket.
Slagit huvudet i bänken hos en vän av kompisen min ombord så min vän hade suttit hela natten på sjukhuset med mig och han höll mig i handen men det lilla jag hade tjänat på den turen köpte jag metamfetamin för och det delade jag och Torgeir på och vi tog helt av och det är alltid så när han och jag börjar ingen av oss klarar av och stoppa oss och när vi kör på hårt så menar jag att det är hårt. Så gick resten av året och gala folk runt oss och så drog jag över till Vestvågöy där jag då flyttade in hos han som killen min som hängde sig bodde hos. Detta år 2002 skulle visa sig att inte bli så mycket bättre det heller. Kommer nu och avsluta detta året.
ÅR 2002
När jag satt nere på Styrhuset puben i Svolvär så kom det fram en tjej och frågade mig om jag var Jessica och det visade sig att hon var ex tjejen till killen min som hängde sig och vi fick jätte bra kontakt med en gång och vi pratade mycket om han. Och jag som har gått igenom detta förut förklarade för henne om skuld känslor och det jag upplevde med Leif-Arne. Och så blev jag med henne över till Stamsund på Vestvågöy och var först på fest hos den mannen min kille bodde hos före han hängde sig.
Och så blev det sån att jag flyttade in där och allt var bra till en början och Knut var egentligen en väldig snäll kille men sedan han själv hade problem. Så förde det med sig mycket dumma saker som har sina konsekvenser, mötte på en kompis av mig som jag började umgås med och han höll på och sälja och bjöd mig väldigt mycket på amfetamin. Utan att kräva något tillbaka och vi gick mycket på fjället med hanns hundar och han är en naturmänniska vilket jag också är. Hela detta år var ett år där allt var upp och ne och jag som nyligen hade förlorat min andra kille.
Sket som vanligt i allt som var och en dag då jag satt och tecknade en kompis sina 2 hundar då Knut räckte mig en färdig sil, jag visste ju att han hade varit i Oslo och att han gick på heroin men aldrig att jag hade föreställt mig att han skulle sjunka så lågt att han gav mig det utan att tala om det för mig men det gjorde han och när jag tog den silen så kände jag att det inte var något av det som jag gick på.
Och det var det bästa jag någonsin hade tagit efter amfetamin men tänk om jag hade dött där och då för jag har ingen aning om hur mycket jag fick i mig.
Fast han visste att jag aldrig tagit heroin förut och jag bad honom redan från första början om att aldrig ge mig det pga. att jag visste att jag kommer och älska det och var livrädd för att inte få nog av hur mycket jag tog. Så gjorde han detta i alla fall, han gav mig lika mycket som han själv brukar ta och jag fall i en koma där jag bara njöt av rusen och även om jag ville resa mig så kunde jag inte det.
Utan jag var i en vaken koma kan man säga helt till att det gick ut av kroppen min, efter första silen till den andra silen var jag tvungen att höja dose och samma den tredje. Då kan ni då tänka er hur ingrodd min kropp var av höga doser men tur att jag har såna vänner jag har för det är nu tack vare dom att jag inte satt som heroin missbrukare efter denna händelsen för dom blev nu inte glada på honom när dom fick veta detta. Och alla vet att jag har bett dom om att inte ge mig heroin någonsin men efter detta så rökte jag hasch som var penslad med heroin.
Detta året är nu ett år som mycket är borta för mig, ett år där jag slet med mig själv för att inte sjunka så lågt att jag hamnade i heroinets makt och det lovar jag er att det var jobbigt men jag bodde nu hos Knut länge och det var inte en lätt tid det heller. Men jag hade nu inte något annat val så, en morgon då jag vaknade så skulle jag sätta min första morgon sil och gjorde i ordning en sil på över ett halvt gram. Satt den och det tog inte lång tid för jag tappade hörseln och även synen och jag var tvungen att krypa in på sovrummet och lägga mig till det gick över.
Det var kokain jag hade fått i mig utan att jag var klar över det och kokain ser ut som amfetamin och det ska man helst inte trycka i sig. Jag mådde piss men när det gått över så gick jag hela dagen och mådde bra till klockan vart ett på natten. Vi satt massa folk i vardagsrummet och så börjar smärtorna komma, först i benen som vandrade vidare upp till njurarna och vidare till överkroppen och sist huvudet.
Dom var så enormt smärtsamma att jag ville bara skuta mig för det var som om pulsen vart slagen med en hammare och jag gick in i sängen och la mig. Vred och vände och gråt av dom enorma smärtorna jag hade och en kompis ex- tjej öppnade fönstren och jag bara skrek ut för så ont hade i hela kroppen. Det går inte att beskriva i klartext hur det var men en kompis av mig han som har hundarna satt inne i sovrummet vid datan och han bad mig om att ta amfetamin för då gick det över men jag klarade inte av och ta något.
Så när han kom fram och bara rörde mig med fingrarna så skrek jag rätt ut av den enorma smärtan då han tog i mig och detta genomgick jag i 12 timmar. Efter det rörde jag inte kokain, prövade en gång att ta genom näsan men smärtorna kom tillbaka på avtändning. Ja som sagt så är nu detta år ett år som var helt vilt med polisen som spanade på han jag bodde med.
Och avsågade hagelbössor jag var tvungen att hämta fram och tillbaka, Vänner som dog och mycket sorg å elände men även alla dom åren som man har upplevd detta så har det stärkt banden till en del av mina vänner.
Vänner som jag sett vilka dom är, vänner som i dag är en viktig del i mitt liv och dom betyder allt för mig och dom är jag rädd om för i denna världen så är det så mycket skit och man blir både egoistisk och cynisk av sig men det måste man vara för annars överlever du inte. Eftersom jag kritade mycket och alltid betalade tillbaka så fick jag krita av min kompis men så kom jag dit att jag kritade mig över huvudet helt och jag vill bara påpeka före jag fortsätter att tack och lov att detta var min kompis och inte någon annan annars så hade jag nog legat nedgrävd någonstans men eftersom jag hade fått min väninna Mia som jag blev med över till Stamsund
Ordna möbler till lägenheten min då jag flyttade ut från Knut så fick jag då ett möbelbidrag av sociala som var på då 10.000 kr och dom pengarna bestämde jag mig för att: Ge min kompis jag var skyldig pengar men eftersom Knut å var skyldig pengar till honom som han påstod att han inte var. Ställde till ett helvete och hotade mig om jag inte gav han dom pengarna för han skulle ha dom, jag var skiträdd för honom och gav han dom så då blev ju allt mycket värre.
Men jag visste att min kompis var samlare på allt möjligt och gav honom mynt, frimärken etc för att betala av skulden. Vi var osams en lång tid och jag vet att det inte är en ursäkt att ge Knut pengarna för att han hade hotat mimen så var det nu. Men då vi blev vänner igen så var min kompis så snäll och sa att vi skiter i dom 8000 kr som är kvar på skulden för du har betalat av dom utan att du vet det själv. Tack och lov att man har så snälla folk runt sig och efter detta kritade jag bara så mycket jag visste jag kunde betala tillbaka, han har bjudit mig på sil efter sil och det var alltid mig han besökte om han ville ha sällskap. Och sån pågick det år efter år och det är skit jobbigt och tar på kroppen + att det alltid var någon av mina vänner som titta innom mig och la en sil på mig.
Men Knut låt mig inte vara ifred utan gjorde mitt liv till ett helvet och vart galen om någon bara pratade med mig och anklagade mig för att ha sex med dom och det slutade med att jag var rädd för honom. Inte att han skulle slå mig för det gjorde han ALDRIG men om han kom hem så blev han kvar och boendes. Till slut så var jag så slut och orkade ingenting, låste mig inne av rädslan att om han ser mig så blir jag inte av med han vilket var jobbigt men som sagt. Knut var egentligen en väldigt snäll kille men han var så långt nere precis som mig och hade sina stunder han med där han inte mådde bra.
I dag är han också död, han var med i en motorcykel olycka och dog bara ett halvår efter vad jag har hört då var jag enormt lättad för då slapp jag vara rädd hela tiden, slippa vara hans spring flicka och hämta avsågade hagelbössor pga. att snuten var på span efter han och han kunde inte detta själv. I slutet av detta året så var jag nere i 40 kg och lik blek och jag var bara tvungen att rusa mig så att jag inte blev galen och kommer nu inte ihåg så mycket mer av detta år.
Så var det detta året då, ett år där min familj skulle få sin lycka i uppfyllelse och veta det att jag hade blivit kristen och rus fri, där min älskade mamma och hennes gubbe kom på besök till mig i Lofoten och där hon grät i en hel vecka av lycka och glädje.
Över att hennes förstfödda dotter blivit ren men denna glädjen den varade inte länge utan bara i 5 månader och så vände dom kristna mig ryggen sin utom några enstaka få. Den personen som jag såg som min andra mamma som hade tagit hand om mig och räddade mig ut av skiten och den killen som var den som styrde den kristna motorcykel klubben Holy Riders.
Då jag mötte Rigmor som är en mamma till två vänner av mig var mitt i vintern, jag bodde då i ett sommarhus som var från 1862 där jag inte hade ström eller värme pga. att sociala inte betalade strömmen som dom skulle och jag hade då en vedugn där jag kunde använda både kål och ved i.
Men sedan Torgeirs bror hade massa kål jag fick köpa billigt så menade sociala att det inte var lov så då gav dom mig ett papper så jag kunde handla ved på bensinstationen vilket dom inte tog emot. Fast jag hade kvitto som jag visade upp för dom så menade dom att jag inte fick lov att köpa kål och helt plötsligt satt jag i ett iskallt sommarhus utan ström och värme.
Sov med en tjock overall och två par täcken och just denna vintern så var det en hård vinter faktiskt den hårdaste vintern någonsin. Många gånger jag var insnöad och jag mötte då Rigmor i rätt tid.
Jag fick flytta hem till henne och hon fick mig in i det kristna miljö pingstvännerna, jag repade på mig och la även på mig så mycket att jag rasade upp från 40 kg till 75 kg på 5 månader. Var aktiv varje söndag på Betel och blev bekant med många människor. Jag som aldrig har trott på Gud fick min tro genom att läsa bibeln gamla testamentet, orkar inte snacka om kristendom och bibel här så var inte rädda för det. Ni som inte har den tron men jag är tvungen att berätta detta året sedan det ingår i kategorin mina år i undervärlden i Norge.
, Allt var toppen och jag blev nu medlem i den mc klubben och fick åka enormt mycket mc som jag bara älskar, ja mitt liv började bli så otroligt bra och en månad efter så döpte jag mig och jag är ärlig då jag säger detta att jag vet att Gud finns och jag är lycklig över att jag fick min tro. Inte för att jag läser bibeln eller ber mer men tron min kommer alltid å finnas här inne i mig så blev jag tillsammans med min kille som hängde sig hanns kusin som å var kristen men det fungerade inte mellan oss så det tog då slut efter en kort stund.
Men han var så lik Trond-Ruben och kanske det var så att jag kände att jag fick tillbaka honom, jag vet inte så fick jag arbetsträning på en bondgård och då var ju lyckan min ännu bättre och jag stortrivdes och förälskade mig i bonden så han och jag började strula tillsammans. Men sedan han inte var kristen så vart inte detta så speciellt populärt bland dom andra och så en dag fick jag tala om för min familj att jag blivit kristen och ren.
Hade även filmat in dåpen och ett privat samtal på video som jag tänkte sända henne som bevis men det behövde jag inte sända för helt plötsligt så kom mamma och Danne på besök till mig i Lofoten. Jag höll tal på Betel inför en hel församling där mamma och Danne var närvarande och allt var toppen och mamma grät hela den veckan och det var en enorm lättnad för både mig och henne att jag hade fått en till chans i livet mitt. Och jag hade det bra till en dag då Kenneth kom fram till mig, jag såg att han var livrädd i ögonen och att någon kan få så grått hår över en natt är skrämmande.
För jag lovar er att han var gråhårig, han satt sig ned och så frågade han mig om det stämmer att jag har hepatit C, jag som var så säker på att jag inte hade det sa ju nej varför frågar du och då talade han om att PUTTE hade kommit hem till honom. Och sagt det att jag har hepatit C för det hade en viss Arne-Olov sagt och att jag hade visat ett papper svart på vitt att jag hade de och om inte Putte talade om det för honom så skulle han göra det. Jag var skitförbannad för det var ju lögn och alla vet hur Arne-Olov är, speciellt Putte som är barndomsvän av honom och jag bestämde mig för att motbevisa detta och fick tid hos läkaren för blodprov.
Så gick det 14 dagar och jag ringde läkaren hemifrån bonden och även Kenneth hörde läkaren säga att jag var negativ men jag måste komma pga. rutin dom har så jag blev kört av Kenneths vänner fram och tillbaka. Så kommer jag dit och så säger läkaren till mig det att han ville inte ta detta över telefon utan ta det här med mig nu och att jag inte har hepatit B, inte HIV men att jag har hepatit C och om jag visste vad det var för något.
Det var som å få ett slag i ansiktet och jag började gråta men bad honom att ta ut information och stryka under att det inte smittas sexuellt så jag kunde ge Kenneth det. På vägen hem så var huvudet mitt fullt av tankar och vad jag ska säga till honom och hur och hur han kommer ta detta.
Men när han fick pappren och såg att han inte hade något att vara rädd för så frågade han mig om vad han ska säga till Putte när han frågar. Jag sa att det skiter jag i och att han får säga vad fan han vill för jag skiter i allt nu, ska aldrig ha kille eller få barn sedan jag vet hur ont det gör och se den man älskar vara sjuk. Och att nu kan dom två…Putte och Arne-Olov ringa hela världen och tala om detta för jag fan i det, Kenneth satt med tårar i ögonen och sa att jag inte ska vara så hård mot mig själv och han visste där och då vad som skulle hända. Att jag skulle dagen efter åka och sätta min första sil på 5 månader, ingen av oss sa det men han visste det i hjärtat sitt.
Men så ringde jag själv Putte för att meddela nyheten och då var han på semester i Sverige och vart glad då jag ringde. Jag sa som det var och att proven var positiv, nu kunde dom ringa runt i världen och tala om att jag har hepatit C för han kunde dra till helvete. Han kunde ha kommit till mig först och frågat om detta var sant sedan alla vet hur Arne är. Så säger Putte till mig att han tycker att hans bästa vän måste få veta att han har hepatit C men när jag då frågar han om han vet vad det är så svara han att nej det visste han inte vad det var.
Det kunde lika gärna ha varit en huvudvärk som hade det namnet sa jag men så säger jag rätt ut till han att den dagen Jesus hämtar oss så den som blir kvar är han för han kunde resa till helvete. Du vet ett glas med vatten, det glaset är en kristen person men så kommer personen hem och häller ut det vattnet…så mycket kristen var han.
Men han brydde sig inte, det jag inte visste då var att han hade talat om för alla på klubben och Betel att jag hade hepatit långt före jag gjorde detta provet. Så gjorde jag det som jag skulle få ta ansvar för mina handlingar. Jag bad Roar om att köra mig till Kabelvåg vilket han gjorde och där satt jag min första sil på 5 månader vilket förde med sig ett enormt allvarlig handling. Som förde till att jag kom till den dagen i 2008 då jag fick mitt epilepsi anfall. Jag föll så kraftigt tillbaka att dom 75 kg rasade ner i en fart till först 51 kg på bara några veckor, på 2 dagar tappade jag 5 kg pga att amfetamin är urin drivande och det gör att man förlorar enormt mycket vikt och även att man inte är hungrig och det gör att man inte äter.
Jag mådde så dåligt att det finns inte ord för det, jag hade svikit min familj och mina syskon och mest av allt så svek jag mig själv till att göra det som jag gjord och den enda jag hade kvar som jag litade på var min fina gulliga väninna. Som å var kristen men hon är absolut inte vilken kristen som helst utan hennes hjärta är så enormt stort att det finns inte ord för det.
Åh vad hon kämpade för mig, hon tog hand om mig, ordnade överrasknings kalas på min 30 års dag och hon jobbade för sin själ för att få mig tillbaka utan att lyckas. Hon tog detta så hårt och jag såg hur ledsen hon var och hur rädd hon var för mig att det skulle hända något. Ingebjörg, tack för att du aldrig svek mig och du var alltid där för mig och du betyder enormt mycket för mig att du anar inte.
Hon hämtade mig i Kabelvåg då jag var så rusa på metadon och annat skit och fy vad jag tycker synd på hon så mycket hon har lagt ner sin tid på mig men hon fick med mig på Betel för första gången på kanske 2 månader och då vi sitter där så glor alla på mig vilket jag inte tänkte så mycket över. Sedan dom visste att jag börjat med knark igen men förklaringen fick jag fort efter mötet drog mot sitt slut då pastorn säger som han alltid säger, dom som vill komma fram och bli bedd för må bara göra det MEN så säger han även att:
Dom som vill komma fram och bli bedd för sjukdom och död ska bara göra det och alla glodde på mig, så Putte har gått runt till dom på Betel och även mc klubben och tala om detta här. Jag sprang ut och brast i gråt och hur kan någon vara så elak och driva det så långt så att jag tog mig ett återfall efter och varit ren i 5 månader.
Gått bak ryggen min och så möter mig med å vara fin upp i ansiktet, jag fick bara nog och så på måndagen så hade jag och Roar varit ute och kört mc och kl 22.00 på kvällen då Rigmor hade åkt hem från den vanliga måndags träffen på klubben. Så hade hon sett Roars motorcykel utanför mig, ringer mig på tisdagen skitförbannad och bad om att få komma hem till mig. Då hon kom så fick jag en rejäl utskällning av hon att först kastar jag mig i armarna på Alf-Ivar och så Kenneth och nu Roar.
Om han skulle falla tillbaka i alkoholen så är allt mitt fel för om han blir förälskad och jag dumpar han får jag ta mina konsekvenser av mitt handlande. Jag vart så förbannad på hon och frågade om hon menar att jag är en hora sedan hon säger så till mig och att jag har talat om för honom att vi bara är vänner och kommer aldrig bli något mer än det. Men hon var förbannad på mig och anklagade mig för något en kristen inte har lov till att göra och inte lov att säga dom orden. Jag blev även anklagad för detta som hänt med Putte och Kenneth och efter detta vände hela klubben mig ryggen.
Det är bara 4 stycken på Betel som inte vänt mig ryggen men Rigmor gick förbi mig och lådsades som hon inte såg mig. Inte heja hon eller pratade med mig och detta förde till att jag verkligen mådde ännu mer piss och att jag bestämde mig för att rusa mig till jag dör. Hur kan kristna folk uppföra sig så, hur kan dom behandla någon så och bara vända ryggen och dom ser mig inte fast dom går 2 m från mig då vi mötts ute.
Jag var så arg, besviken och kände mig lurad och mer behöver jag egentligen inte skriva för ni kan ju tänka er hur resten av detta året blev för mig. Jag ringde även min mamma och talade om att jag hade hepatit C och hon blev helt ifrån sig men en dag fick jag ett brev helt oväntat av henne och mina småsyskon. Och det som mina syskon hade skrivit gjorde ont i hjärtat mitt pga. att jag redan då hade ramlat tillbaka i skiten men detta skrev dom:
Rebecca: HEJ SYSTER JESSICA.
Det var en stor lättnad när jag fick veta att du hade slutat med knarket, jag blev så glad att jag började gråta. Det var jobbigt att veta att man hade en syster som höll på med knark och det kändes fördjävligt. Jag har inte lust till att känna så igen, det tog väldigt hårt på mig och veta att du var i Norge och knarkade. Och så inte veta hur det skulle gå för dig, jag var hela tiden orolig för dig och tänkte ”hoppas hon lever”, jag hoppas verkligen att jag slipper känna så igen. Jag hoppas verkligen att du aldrig börjar med knark igen för då skulle det kännas som ett knivstick i hjärtat. Snälla var stark nog till att inte börja igen, för min och hela familjens skull!
Jag älskar dig.
Puss och kram din syster Rebecca.
Cecilia: MIN SYSTER JESSICA.
Jag blev mycket ledsen då jag fick veta att du gick på knar och när jag fick veta att du hade slutat så blev jag överlycklig. Så fick jag veta att du börjat tro på Jesus och då blev jag jätte glad för din skull så jag hoppas att du är så stark och inte börjar igen.
Din syster Cecilia.
Mamma: HEJ JESSICA.
Jag sänder dig information om hepatit C som jag har lovat dig, nu hoppas vi ALLA att du tar ditt förnuft och gör något med det. Nu som vi har fått tillbaka dig igen i livet så vill vi inte förlora dig igen, du har i alla fall en möjlighet men annars kommer det bara och bli värre och helt omöjligt. Jag hoppas att du fortfarande tror på Jesus, han har ju gett dig livet tillbaka en gång, jag märkte då vi var hos dig att du har växt till dig väldigt mycket. Nu har du ju så många som ställer upp för dig och vi älskar dig jätte mycket.
Mamma och Danne.
Men ändå, fast dom breven gjorde ont i mig så fortsatte jag med och gå ner mig mer och mer i knarket och det fanns ju ingen jag litade på mer. Inte ens min fina väninna litade jag så mycket på att jag gav mitt förtroende och mig själv en chans mer, jag klev på tåget där jag gick av och så är det. Kliver man av tåget så måste man inse att om man kliver på det igen så för det med sig STORA konsekvenser. Inte för andra men bara för dig själv och då menar jag BARA för dig själv så är det bara.
Sommaren här så åkte jag över till Kabelvåg och där träffade jag en man som var pappa till en väninna av mig och vi blev tillsammans. Tyvärr så var inte han ren och det gjorde ju saken inte bättre pga. att då rusa man sig ännu mer, jag hade tidigare haft kontakt med en fiskare som ägde en lin båt och vi hade bestämt att han skulle komma på besök till mig i Lofoten och jag hade gjort klart för honom att vi bara var vänner och inget mer. Men då han kom så vart han totalt galen då han fick veta om min kille och det blev ett rent helvete, en dag då jag var på tur till min kompis som jag var på besök hos för att hämta hunden min så såg jag helt plötsligt fiskaren köra i väg i bilen med min hund Rex.
Jag fick panik och han tog hunden min av ren svartsjuka och han skulle skuta den fick jag då veta då han ringde mig men min kille och en svensk torpedo drog och fick hem Rex som tur var och fiskaren såg jag nu aldrig mer efter det. Vet inte vad som hände med honom men jag såg inte skymten av han i alla fall vilket var en stor lättnad, jag och min kille rusa oss på så mycket metadon under hela tiden vi var ihop och även metamfetamin 24 timmar i dygnet i 1 månad. Till slut klarade inte kroppen min mer för jag fick varken i mig mat eller vatten och gick vaken stort sett hela tiden och sov vi så var det för att man svimmade av i några minuter.
En dag då jag satt hos min förra hyresvärd så började hjärtat mitt att slå fort och det kändes som om det skulle hoppa ut av kroppen min men ändå tog jag inte signalerna pga. att jag översåg dom och knallade ner på puben. Där drack jag bara kaffe och gick fram för att ta mig en påtår och i nästa sekund så svimmade jag av och slog huvudet så kraftigt att jag fick en lätt hjärnskakning. En vän av mig som satt där hjälpte mig hem till min kompis som jag var på besök hos och jag la mig ner på soffan.
Reste jag mig så svimmade jag av och han som hjälpte mig hem ringde flera gånger för att se om jag mådde bra men efter 1 vecka så ringde jag Ingebjörg och bad henne hämta mig sedan jag ändrade mig. Hon hade ringt mig 1 vecka tidigare och ville ha mig hem så hon hämta mig och jag var så sliten i kropp och huvud att jag inte orkade något. Och hon satt och försökte så gott hon kunde för att inte börja gråta men så ordnade hon ett hus som låg en liten bit från hennes och han som hade huset var nu bonde så det slutade med att: Jag fick arbetsträning där och stortrivdes, hade ansvaret på förmiddagen på 200 djur och han hade denna gården vid sidan av sitt andra jobb.
Och det var en fri gående bondgård där det var ammekor vilket betyder att dom fick kalvar som diade och han hade även tjurar och får men han och hanns familj var nu kristna och då dom började tjata om att jag skulle lägga mig in på behandlingshem och hjälpa mig med sönad så vart allt förstört. Alla tjatade på mig att jag skulle på behandlingshem vilket jag tyckte var enormt jobbigt, dom som lägger sig in på behandlingshem är oftast dom som blir tjatade på och dom lägger sig inte in för sin egen del och så finns det dom som bara vilar upp sig och kommer ut och börjar på nytt.
Inte tjata på ert barn för det fungerar inte utan dom måste vilja detta själva, det gick inte lång tid för jag sket i och jobba pga. allt tjat och fick höra ofta att jag klarar inte detta själv och det är det värsta någon kan säga att: Man inte klarar detta själv…..se på mig i dag, jag klarade ta mig ut av mitt tunga missbruk helt SJÄLV utan BEHANDLINGSHEM så alla ni som har matat in i huvudet mitt om att jag inte klarade komma mig ut av skiten själv har helt fel. Men tack vare min fina vän Ingebjörg som tog hand om mig och hade jag inte haft henne detta året så vet jag inte hur det hade gått helt ärligt.
Jag svek henne på nytt och på nytt men mändå gav hon aldrig upp, tron och sitt hopp om att jag skulle bli det jag är i dag helt ren så flyttade jag ut och jag fick då hyra ett hus jag alltid har önskat bo i och där har alla mina vänner bott och hyresvärden där har hjälpt oss alla och haft bara narkomaner som bott där. Huset låg nere vid havet och där trivdes jag och när vinter och julen närmade sig, så blev jag erbjuden att fira julen med min familj. Jag åkte och handla med mig amfetramin så att jag skulle kunna hålla mig vaken på tåget och jag hade då sittplats för sovkupe vågade jag inte få pga. att jag var rädd för att inte vakna då tåget var framme i Örebro, Danne mammas gubbe hämtade mig och då vi kom hem till mamma så såg alla att jag var rusa men dum som jag var trodde jag att dom inte märkte det.
Hon sa inte ett ord om något och låsades inte om att hon sett det och vi hade det trevligt och den julafton var helmysig, en dag då jag, mamma, Danne och min syster Rebecca satt vid köksbordet så frågar Rebecca mig om vad för droger jag har gått på och hur livet mitt har varit i Norge så jag berättar för henne eftersom hon var så pass gammal då och hon började gråta, så mamma, så Danne och till slut började även jag att gråta. Så säger jag till min lillasyster det att se på mig Becca, jag har det bra men jag kan inte knäppa med fingrarna och bli helt ren med en gång men jag tar en dag i gången och jag har det bra, ser du inte det? Mamma säger då till mig att jag inte är klar över vad jag har utsatt familjen för och att dom har haft ett sant helvete. Hon har bara väntat på en telefon mitt i natten om att jag var död och så säger mamma att dom orkar inte gå igenom detta en gång till för hon vet inte om hon klarar av det helr enkelt.
Ni förstår det att vi har världens bästa mamma och hon har alltid stöttat oss och lärt oss att komma till henne och prata om allt men i detta fallet så gick det inte och snacka med henne inte om droger. Så på nyårsafton satt jag och mamma och tog en drink och så kom vi på tal om vänner och jag sa då till henne att jag faktiskt har vänner i mitt miljö, inte många men jag har nog.
Mamma vart helt hysterisk av sig och började gapa och skrika om att hon inte vill snacka om narkotika inte höra ordet en gång pga. att dom har haft ett helvete i alla år pga. mig. Jag menade på att vi måste ju snacka om detta tema om droger men hon ville inte, hon sprang ut i husvagnen och där var hon över natten och stämningen mellan oss var inte kul. Jag låg i abstinenser och mådde piss så jag åkte hem till Lofoten tidigare än bestämt och det var en lättnad att komma hem till mig själv.
En kväll kom Oddvar på besök och vi rökte på och så började han stöta på mig men jag avvisa honom och det slutade med att han vägrade gå ut av huset mitt och jag tog min katt och kattungarna, låste dom in på ena sovrummet. Och så gick jag och la mig och även låste min dörr, på morgonen så hörde jag dånande musik nere och sprang ner för och tala om att nu är det nog och att jag ser helst att han åker för detta är mitt hem.
Och då ska han respektera det som vi måste hemma hos han men för jag visste ordet av det så slet han tag i håret mitt, sparka mig i huvudet och så slog ut framtanden min. Han tog stryp tag på mig och slet mig upp i soffanoch jag tänkte att nu våldtar han mig men som tur var hände det inte så bet jag honom i fingret och han släppte mig så satt han sig ner, jag tänkte att nu måste jag hålla mig lugn och pröva ta mig ut av huset men då jag reste mig så slog han till mig och frågade vart jag skulle.
Jag sa att jag måste på toaletten och pissa och han sa att jag kunde pissa där jag satt din hora för jag var en riktig hora. Jag satt i en halvtimme där så prövade jag på nytt och så reste han sig och frågade vart jag skulle och jag sa att jag måste hämta vatten men det hämtade han åt mig.
Till slut så klarade jag komma mig ut av huset mitt och ringde på min hyresvärds dörr men ingen öppnade så jag gömde mig till jag hörde att han åkte så gick jag hem till en väninna av mig och satt där länge. Ja inte var det kul detta som hände och jag gick med snett huvud i någon dag och har i dag problem med min nacke, hade blåmärken och det lossa mycket hår efter att han tog tag i håret mitt, tog inte lång tid för Lewi stod utanför dörren min och han hade fått ett telefon samtal från någon.
Som hade talat om vad som hänt mig och han var nu inte glad, saken är den att Lewi kan dyka upp på dörren min när som helst och det är en överraskning varje gång, han prövade hitta Oddvar och jag vet inte om han hittade honom eller inte. Men jag var då både glad och lättad över att Finn kom och har alltid haft honom bak ryggen min. Efter detta så var det lugnt och resten av åren fram till 2008 är det inte så mycket att skriva om så jag hoppar över dom och börjar sen på den dagen jag fick epilepsi anfallet mitt och min kamp ut av knarket. Dom åren som är kvar bestod bara av att rusa sig och jag höll mig för mig själv stort sett för att undvika mer gala folk. Jag hade en dam som jag umgicks med mycket min lilla gulliga Ior- som jag brukar kalla henne för, hon ser ut som Ior i Nalle Phu till tider;)
Jag har i stället lagt till en kategori som heter Mitt liv & knarket där jag drar ut delar av det som jag inte fortsätter med här inne.
