Alltid nya människor på våran väg genom livet och en del av dom stannar i ens liv och man upplever mycket glädje och skratt, mycket sorg och besvikelser men det är det vi är här för varandra.

Vi delar allt detta med varandra och det är just det som är så fint med ett långvarit vänskap.

Man behöver sina vänner, man behöver en vänns arm runt en då man har det svårt och en skuldra där man kan luta sig mot och våga gråta, våga öppna sina innersta tankar och känslor.

Det och vara ensam för resten av livet ligger inte i människans natur, vi behöver någon runt oss och någon att dela sitt liv med och en del människor förblir ensamma för resten av sitt liv.

Varför det är så vet vi inte utan det är bara dom som vet och kan svara på den frågan.

Vi skal vara tacksamma för att vi har så många fina människor runt oss, man skal sätta pris på det man har och man måste ge för att få men varför klarar inte alla människor det?

Varför klarar dom inte och vara rädda om varandra och se hur bra dom har det som har människor i sitt liv som så gärna vill vara där....det får vi nog aldrig svar på.

För min del så har jag ett liv fullt av energiska, fantastiska vänner som finns där för mig och varje dag i resten av mitt liv kommer det att komma in nya människor i mitt liv.

En del visar ingen respekt och andra stannar för livet ut och jag är så tacksam

för att jag får uppleva just detta.

Man måste se det fina i det mörka, det är just våra vänner och våran familj som visar ljuset i tunneln, jag har lärt mig efter det livet jag levd att aldrig ta något förgivet.

Och även om man har haft det tufft så är det alltid någon ny människa som har kommit in där och då för en anledning.

Och om dom bara är där för stunden så länge man behöver personens hjälp så kan man fråga sig om det är en ängel vi möter.....

ja det får vi nog aldrig svar.