Jag förstår inte och kommer nog aldrig och göra det heller när jag säger detta att social kontoret i Lofoten bara såg bort från hur långt ner jag gick mig. När vi sitter hos läkaren som ville lägga in mig pga. att hon såg hur illa däran jag var då min andra kille hade hängt sig och hon från sociala sa nej när jag bad hon om det.

Det du skulle ha gort var och inte ha lyssnat på mig du skulle ha sett till att jag blev tvångsinlagt, jag gick mig bara längre och längre ner och ni bara sket i det, jag kommer aldrig och förstå hur ni bara kunde göra det. För jag var i det stadiet då det var fara för mitt eget liv, vad hade hänt om jag verkligen var död helt plötsligt! Skulle ni ha skitit i det också! Skulle ni låssas som om att jag inte var död eller vad! Ni skulle ha tagit tag i detta redan då, jag skulle ha blivit tvångsinlagt och jag hamnade på sjukhuset flera gånger efter detta pga att jag tagit allt för mycket och höll på och förlora livet.

Till den andra personen vill jag bara säga detta att hur fan kunde du bara släppa mig den gången efter att min mamma skrev det brevet! Min mamma skrev av förtvilan och desperat hjälp av dig för du var hennes sista utväg men nej då. Du sa till mig då jag var och tog farväl av er att det var nu många gånger jag trodde du skulle ramla om och dö för du stog med ena foten i graven och den andra på ett bananskal.

Ni har med människor och göra, förstår ni inte det! Ni ska hjälpa oss och även fråga oss hur vi mår, inte bara gå efter den förbannade lagen. I dag då jag tänker tillbaka på er så fattar jag inte för huvudtaget vad ni tänkte på tanke på att ni såg hur sjuk jag var, läkaren ville tvångsinlägga mig för att det var fara för mitt eget liv, förstår inte du att det var för att hon såg och ville hjälpa mig. Tack och lov att jag fick en bra handläggare dom sista åren som var så som en människa ska vara. Alla såg hur jädrans långt nere jag var, alla sa det till mig då jag åkte hem till Sverige och ändå brydde ni er inte.

Jag är inte arg på er för det har jag inte tid med men jag är chockad över hur ni kan se men inget göra och inte ens fråga eller försöka. En dag så har jag en vän som inte finns mer och ni har sett hur den personen försvinner bit för bit men behandlar dom som om dom inte var värda något. Ni sätter in helt okunniga personer som ruskonsulenter som inte kan en skit om droger och inte ger ni den hjälpen som ska finnas till hands.

Jag har en fantstisk hjälp av sjukvården här jag bor. AV KUNNIGA PERDSONER och utan den hjälpen så hade jag inte kommit mig så långt som detta, ni måste ändra eran syn och erat tankesätt och göra något med detta.

För ni bidrar även till att mina vänner tappar helt lusten till att sluta, ni sitter och ser i den förbannade lagboken och ni anar inte hur förtvivlandes det är. Att sitta hos er och inte känna att ni bryr er utan ni nekar till det ena och det andra, om jag hade dött så hade min mamma nog hållt dig min handläggare:

Som dels skyldig till min bortgång pga att hon bad dig om hjälp och du bara sket i det totalt inte tro att jag är bitter när jag skriver detta, det är jag inte men jag är chockad och menar bara att ni skulle ha handlat på ett helt annat sätt än det ni gorde och även gör i dag. Ni snackar om att hjälpa men då måste ni sätta in rätt personer som kan sin sak som ruskonsulent och ändra sjukvårds hjälpen där uppe vi måste gå.