Detta är den mest fantastiska person jag mött och jag har varit några gånger hos han i Fanthyttan där han har kurser. Så fick jag höra att han skulle ha seans där elevene skulle öva sig så vi fick vara försöks kaniner som vi är på alla träffar där. Kostar ingenting att vara med, jag hoppades på att Leif-Arne skulle komma men jag visste det att om han kommer så börjar jag gråta och om han inte kommer samma där med men trodde jag skulle kunna hantera det.

VILKET skulle visa sig att jag hade fel, detta har jag skrivit i ett annat inlägg om mormor men för er som är nya här inne så berättar jag det en gång till. Då vi satt där inne så var mamma den första som fick kontakt med sin svärmor och eleven sa saker som hon absolut inte kunde veta. Men så kom nästa elev upp och då pekade hon mot mig och jag kände hjärtat bankade och tänkte att nu äntligen, äntligen får jag veta det som jag vill veta men nej då så blev det inte men den som kom var nu min mormor.

Vi får absolut inte säga mer än ja och nej och måste ha ett poker ansikte sa Terry och först så kände jag inte igen den damen mediumet mitt pratade om tills hon sa detta...Den här damen visar mig en pelagonier i fönstret och så en dala häst på bokhyllan. Och både jag och mamma brast lite i skratt, vet du vem det är frågade hon och jag vräkte ur mig att det är ju min mormor vilket Terry påpekade att upp upp upp. Då jag var liten så åt jag upp mormors pelagonier och tyckte att bladen var sura och goda haha.

Och det var hennes sätt att tala om att hon visste detta och den dalahästen i hyllan var min morfar som har gort, han var nämligen konstnär. Min mormor sa också att jag skulle skriva mer för det berör andra människor och att jag även måste våga släppa andra inpå mig men ändå vara försiktig. Så sa hon att jag skulle skratta mer också, men så var hon färdig och nästa elev kom upp och nästa och nästa men så var seansen över.

Leif-Arne kom aldrig och jag kände hur besviken jag blev när vi gick ut av lokalen så brast jag i gråt och gick in på toaletten och började gråta utan att kunna stoppa det. Jag tänkte att skärp dig nu Jess, jag satt där på toaletten i 20 min för jag klarade av och visa mig inne vid kaffe rummet och alla såg att jag hade gråtit. Så säger min mamma att du måste bara få en privat sittning, då var det kört och jag var tvungen att rusa ut utomhus. Och jag kom tillbaka till den dagen då han dog på sjukhuset med samma smärta i hjärtat mitt och då gick det upp för mig att jag måste ta itu med detta.

För annars kan detta här förhindra mig vidare i mitt tillfrisknande hade jag stannat kvar där inne då mitt medium kom ut till oss som dom alla gör så hade jag kanske fått en besked från honom men jag klarade bara inte att stanna där inne. Min mamma sa då vi åkte hem att du ska nu inte vara med flera gånger för jag sa ju det till dig att han kanske inte kommer och att du måste vara förberedd på det. Och jag visste ju detta, men som sagt trodde jag att jag kunde hantera det som kom men jag hade ett väldigt stort fel ang. det. Jag gråt hela vägen hem, min mamma sa att jag skulle nu skärpa mig och hon förstår nu inte hur det är att förlora någon som är sin stora kärlek, hon har ju aldrig varit med om det själv.

Den dagen då han dog och jag ringde hem till henne så fick jag till svar från hon att jag inte ska ringa och gråta och beklaga mig för jag har nu satt mig i denna situationen själv och inte mer snack om den saken. Jag som kunde prata med min mamma om allt avvisade mig där och då och det klandrar jag inte henne för pga att jag knarkade. Jag skriver till er alla vad som är dom viktigaste delarna för att kunna bli ren och jag har nu detta jag måste jobba med för att själv komma mig vidare i livet mitt.

Och jag är nu inte färdig med detta själv engång men nu klarar jag av och ta itu med sorgen min efter Leif-Arne och jag har nu inte längre mina ursäkter kvar för att kunna rusa mig. Dom har jag kastat på soptippen under min tid i tillfrisknandet mitt och nu kan jag och nu är jag redo som aldrig förr att bearbeta det som jag måste.

Kram Jess