Jag kan nu beskriva mig själv i min tid som missbrukare som ett lik, jag tittade mig i spegeln och det jag såg var just ett lik som var krit vit, påsar under ögonen och en ung tjej i en gammal kropp och även så slut i kroppen. Men ändå när någon frågade mig om hur jag mådde så sa jag alltid att jag mår bra, inte var rädda för det och mina vänner såg att jag mådde nu inte alls bra men hade jag sagt till dom att jag mår fan inte brautan jag räknar nu mina sista tid för jag ligger under jorden och planerar mitt brev till familjen.

Om det inte vänder snart så hade det nog gått så inpå dom att jag aldrig hade blivit av med dom så jag skrattade fast jag var olycklig och jag smilade fast jag inte var glad. Jag vet att man kan smila och skratta så mycket som helst men ögonen säger något annat och ögonen är själens spegel men mina vänner frågade mig ofta om detta om jag mår bra och varje gång fick dom samma svar.

Och jag inbillade mig själv om att dom trodde på mig, jag ville aldrig lägga över mina bekymmer på dom när dom själva slet med att få dagarna till att gå ihop och dom flesta var nu lika långt nere som mig. Men ändå så bekymrade dom sig mer om mig än om sig själva, jag hade inte länge kvar av min tid om det inte hände något snart vilket det gjorde lyckligvis och jag fick det epilepsi anfallet mitt.

Och i dag då jag tittar mig i spegeln så ser jag inte den samma tjejen mera men kroppen min är förstörd för resten av livet ut tanke på allt jag har utsatt den för men jag har fått förlängt tid här på jorden och i dag när mina vänner frågar mig om det samma hur jag mår så kan jag hel hjärtat säga ärligt att jag mår fantstiskt bra. Fast jag har mina dåliga dagar och miss D på besök så är jag nu lycklig och det är huvudsaken, att jag mår bra och har gett mig själv denna chansen att leva.

Kram Jess